Botulf Kattlunds tredje stora fall:

Släpps i vinter.


"You can't wait until life isn't hard any more to decide to be happy."
          Nightbirde

En jydsk hövitsman på Falsterbohus sommaren 1368

Pleskows och Swerting: Hansans mäktiga borgmästarsläkter

Kartor mm


Det första stycket i Sillstryparen:

Kapitel 1:
Sveket

Smärta gör världen liten. Lämnar ingen plats för annat. Det skulle Sidsel Stygge snart få erfara. Men det var inte därför Sidsel låg sömnlös. För om allt det som låg framför henne visste hon inget. Än så var det mest bara de små bekymren som höll henne vaken.

En ovanligt vacker morgon

”Ligg stilla. Rör inte ett finger, inte en tå.” Det var enda tanken. För Sidsel visste att om hon ens blinkade, då gick det inte att somna om. Men nej, hon lyckades inte stanna kvar mitt mellan dröm och verklighet. Hon gled motvilligt ut ur drömmen. Till en dag hon inte ville möta.

Sidsel låg kvar en stund och lyssnade på morgonens ljud. Det var märkligt tyst på Falsterbohus. Tystare än det brukade vara. Sommarnatten var varm, ett fönster stod öppet. Hon kunde ana ljud från staden på andra sidan murar och dubbla vallgravar. Fåglarna sjöng som vanligt. Några fyllon sjöng de också, men så långt bort att orden inte gick att uppfatta. En hund skällde till, ett gräl kunde anas. Ja nog även någon som grät, helt dämpat. Så måste vara någon här inne i borgen som grät. Nere i stallet var hästarna vakna. Hade stallkarlarna påbörjat dagens arbete kanske? Hon kände röklukt. Det hade nog redan tänts upp borta i köket inför morgonmålet. Märkligt så tyst det var ändå, för många låg säkert vakna denna morgon. För det var ju ingen vanlig morgon.

Hon vred på huvudet. Såg rakt in i Alexanders ansikte. Han var vaken, det hördes på hans andetag. Hon låg och såg på honom en stund. Vacker det var han inte, men han var hennes.

De hade vaknat för tidigt. Det gjorde de varenda morgon. Ända sen gamle hertig Albrekt dök upp utanför Falsterbohus med sina knektar, och sönerna kung Albrekt och hertig Henrik. Även svärsonen greve Henrik av Holstein fanns där borta bland belägrarna, han från Kalmar. Hanseaterna blev bara fler och fler för varje dag där borta i härlägret.

Nej inget var längre som vanligt på Falsterbohus, och ändå hade märkligt lite förändrats. Det hon saknade mest var att inte kunna rida ut tidigt varje morgon.

Kung Valdemars hövitsman på Falsterbohus, det hade Alexander hunnit bli. Mycket tack vare henne. Alexander var av förnäm ätt precis som hon själv. Och hans far Johannes Urne var långt ifrån fattig. Men Alexander var yngst bland många syskon. Hans arvedel var liten. Själv var hon av samma ätt som Tue, kung Valdemars marsk. Han som tagit sig namnet Tue Galen. Hon hade bara sin bror Jacob kvar i livet. Så hennes arvedel var stor, även om en systers arvslott bara är hälften av en brors. En tredjedel av en huvudgård med hundratals gårdar under sig, det gjorde henne rik. Och då fadern var död och modern sjuklig, och Jacob sällan var hemma, ja då var det hon som styrde hemma på huvudgården. Och då ha tur nog att både hennes mor och bror ville henne väl, så hade hon i stort sett själv kunnat bestämma vem hon skulle gifta sig med. Hon hade själv valt Alexander.

En del hade blivit förvånade över att hon valt just Alexander. För hon var inte bara rik utan såg bra ut också. Kunde lätt ha fått en bättre karl. Men hon hade hittat Alexander när han var som svagast. Och när hon själv behövde bli älskad villkorslöst. Hon kände honom dessutom sen gammalt. Hade sett honom förvandlas från en vek yngling som varit allt för foglig och undvek bråk. Till att bli en klok karl som kunde sätta mot med både kraft och mod, när så behövdes. Han var en ovanligt duglig hövitsman på Falsterbohus, inget tal om annat.

Alexander, han hade knappt kunnat tro på sin tur. Hade besvarat hennes val med en tillbedjan bortom alla gränser. Han dyrkade henne, varken mer eller mindre. Hon gjorde vad hon kunde för att inte utnyttja denna dyrkan. Inte alltid så lätt, för Alexander kunde vara näst intill självförintande i sin tillbedjan.

Själv visste hon mycket väl varför hon valt Alexander. Han var användbar i sängen. Och den hon älskade, honom kunde hon inte få. Inte ens som hans frilla. För han älskade en annan. Men enkelt var det inte. För den hon älskade, så mycket mer än Alexander. Även han fanns helt nära. Hela tiden. Även han bodde i Falsterbo.

En enda gång hade hon delat bädd med sin kärlek på samma sätt som hon nu låg hos Alexander. Hon hade lägrat honom, haft honom till låns en enda natt. En enda. Möjligt bara för att han samma dag grälat med den som var hans kärlek. En tröst i hans kärlekssorg, det hade hon varit. Den enda natten. Inget mer.

Lycka, det hade den natten inte skänkt henne. Sorg och förtvivlan, det var behållningen. Ändå skulle hon utan att tveka krypa ner vid sidan av sin kärlek igen, om hon bara fick. Om så bara för en natt. Så var det bara med den saken.

Att hennes kärlek var rena vanvettet, det begrep hon. Men hon insåg också att just detta vansinne gjorde Alexander till en gåva. Han var tryggheten i hennes liv.

Alexander anade nog hur det låg till, för dum var han inte. Men han fann sig i att hon älskade en annan. Och det med en storsinthet som var så typiskt för Alexander. Att han verkligen var värd att älska. Det insåg hon med sitt huvud, om än inte med sitt hjärta. Men det räckte långt. Riktigt varför, det hade hon svårt att förstå. Men att det var så, det var hon helt säker på.

Skulle hon förmå ge Alexander den kärlek han var värd en dag?

Kanske. Hon var trots allt en lojal hustru till honom. Nej svika sina plikter som hustru, det skulle hon inte. Även om hon utan att tveka skulle ge sig lov till lite sängalek med den andre, en natt kanske två, om hon bara fick. Fast även tankens svek kändes tungt ibland. Hade det varit lättare om Alexander gjorde som de flesta män? Kröp i säng med pigor och fröknar så fort de bara kunde? Kanske. Fast hon fann ingen glädje vid tanken. Nej, hon ville ändå ha Alexander för sig själv.

Hon gav ifrån sig en svag suck. Det fick Alexander att öppna ögonen.

”Vad tänker du på?” sa han sömndrucket.

”Att det är så märkligt tyst på borgen”, ljög hon.

”Ja det är som om folket håller andan inför det som väntar oss.”

Det knackade på dörren. Pigan Kirsten hade visst hört att de vaknat.

”Stig in”, sa Alexander.

”Jag skulle hälsa från borgvaktens befallningsman Jep Nielsen att allt är lugnt utanför”, sa Kirsten. ”Och så vill han gärna ha ett samtal snarast möjligt. Jep hälsar att han har en plan för att få bort en del kvinnfolk från borgen.”

”Klockan borta i kyrkan slog timslaget för en stund sen”, sa Alexander. ”Hälsa Jep att vi ses i lilla salen vid nästa timslag.”