|
Botulf Kattlunds första fall Eldskytten Anno 1361
En medeltidskrimi från Visby och invasionen 1361
Boken snart klar att skickas in till
förlag.
"Lag och ordning, det är att någon
måste ställas till svars. Rättvisa, det är något helt annat. Om vi inte kämpar för verklig rättvisa,
vad har vi då för framtid?" Botulf Kattlunds fränder Tage Nielsens fränder Drottning Helvig Botulfs och Tages medhjälpare Några viktiga män Prolog 1342: Flugor! Det finns ingen som gillar en bödel. Inte ens bödeln själv. Visbys borgmästare Herman Swerting kände hur repet bakom ryggen drogs åt. När det drogs åt med ännu ett ryck stönade han till av förvåning och smärta, överraskad över hur ont det gjorde när knutarna skar in i hans handleder. Men han fick genast något annat att tänka på när ännu ett rep slogs runt hans ben, för att även det spännas åt med ett brutalt ryck. Det enda som höll Herman upprätt var rättardrängarnas hårdhänta grepp i hans armar. Herman kände hur paniken spred sig som en krypande löpeld, ett pirrande i kroppen som gled allt längre ut i kroppens alla delar. Han försökte kämpa emot men insåg att han var på väg att förlora striden. Andningen blev stötig. Det susade i hans öron. Han kunde inte hejda sig, trots att han visste att den stötiga andningen gjorde att han fick in för lite luft i sina lungor. Så dröjde det inte heller länge innan kvävningskänslan infann sig, en så intensiv känsla att den svepte undan alla andra intryck. Då, under några ögonblicks oändlighet, hände något märkligt. Det var som om han stod vid sidan av sig själv! Blev helt lugn. Till och med smärtan försvann. Den befriande känslan varade bara bråkdelen av ett ögonblick, sen var allt ett enda kaos igen. Herman kämpade för att dra in luft. Synfältet krympte. Allt runt omkring honom började suddas ut. Kvar fanns tillslut bara ett regn av gnistor. Det som hindrade honom från att glida in i medvetslösheten var en hård och irriterad armbågsstöt, rakt in hans ena sida. Han märkte tacksamt att stöten gjorde att inte bara andningen, utan även synen, sakta kom tillbaks. Nu orkade Herman inte försöka stå upprätt längre, utan sjönk kraftlöst framåt. Upprätthållen bara av drängarnas hårda grepp i hans armar. Men det han fick syn på där i sin hopsjunkna ställning, då när blicken långsamt klarnade, det fick honom att rycka till av förfäran. För rakt framför honom, på bara två armslängders avstånd, där låg det ett avhugget huvud! Ett huvud vars öppna ögon stirrade upp på honom från korgen, där vid sidan av den bloddränkta huggstocken. Det Herman såg rakt in i var sin vän herr Johannes Moppes brustna ögon. Rakt in i två ögon som stirrande blint upp mot honom. Herman hängde stel av förfäran i vad som kändes som en hel evighet. Under denna evighet såg han hur flugor vandrade runt på Johannes ansiktet, gick in och ut ur hans öppna mun. Herman stirrade förfärat, ända tills ett kraftigt ryck lyfte honom rak igen. Nu var det bara den plötsligt närvarande smärtan i axlarna efter rycket som höll paniken borta. Han blev igen intensivt medveten om det öde som väntade honom. Flugor! I munnen! Herman kände inte längre smärtan i handlederna eller vristerna. Kände inte av sina händer och fötter. Även smärtan i axlarna vek undan. Han kunde stå själv. Herr Herman såg ut över de som samlats där på torget intill Visby rådhus. Allt ljud var som bortblåst. Han såg att prästen rörde på munnen, men hörde inte ett ord av hans mässande böner. Han måste tänka på något annat… Han och Johannes Moppe, de två som fram tills nu varit Visbys sittande borgmästare, de skulle avrättas först. Johannes huvud hade rullat. Snart, mycket snart, var det hans tur. När prästens böner tystnade, då var hans tid utmätt. Därefter kom turen till några av de tio sittande rådsherrarna. Till de av dem som hunnit få sin dom. Bland de redan dömda fanns hans egen son Detmar och hans svåger och kompanjon Henrik Zobber. De stod där någonstans bakom honom och väntade på sin tur att halshuggas. Än fler väntade på att få sin skuld prövad. Hur många fler skulle det bli som måste sätta livet till i detta besinningslösa vansinne? Han sökte flackade runt med blicken. Var fanns hans hustru Helvig? Han kunde inte se henne. Inte heller någon av sönerna Herman, Simon och Greger. En enda i havet av människor mötte hans sökande blick utan att vika undan. Hans vän rådsherren Henrik Strande. Han som så enträget varnat honom för att väcka mäktiga mäns vrede. Även Henrik skulle nog bli dömd till döden. Han måste tänka på något annat… Vad
hade de då gjort för fel? Borgmästarna och rådsherrarna i Hansan mäktigaste
stad Visby? De hade bara gjort det som de ansåg vara rätt och riktigt
när landet Gotlands urgamla rättigheter var hotade. Den frihet de så
länge varit ensamma att ha runt Östersjöns kuster. Hade det ens
funnits någon möjlighet att undgå att väcka kung Magnus vrede? Magnus hade fängslat gotländska köpmän och stoppat handeln med järn- och kopparmalmen! Kungen hade blockerat sjövägen till Novgorod! Tvingat handeln ta dyra omvägar över staden Pskov, på strida småfloder över Dorpat, och därifrån vidare ner till Pernau vid Östersjöns kust. Plötsligt kunde han höra igen. Prästens mässande nådde hans öron. Snart var det hans tur. Flugor! Nej han måste tänka på något annat… Vad kunde de annars ha gjort? När kungen hotat att använda den rätt han fått i det underkastelsebrev Visby skrivit under 1288. Inte kunde de riskera att påven bannlyste staden? Hände det skulle det strypa all handel! Sen var det ju silvret. Väldigt mycket silver! Tiotusen mark lödigt silver! En ofantlig summa! Det måste en rad städer betala vid en påvlig bannlysning. Hade verkligen Visbys råd, med kniven på strupen, kunnat göra annat än att betala det Magnus begärde? Nej, han kunde bara inte se att de kunde handlat på annat sätt! Plötsligt tystade prästens mässande. Han kände hur en intensiv kyla blixtsnabbt spred sig till hela kroppen, men så kom mässandet igång igen. Hans blick sögs åter fast i Henrik Strandes. Var kom alla flugorna ifrån? Han måste tänka på något annat… Henrik Strande hade varnat honom. Gång på gång. För något som verkade ha smugit sig på och vuxit sig starkt utan att han märkt det komma. Ett växande motstånd mot furstarnas tyranni! Var det så? Var det detta han inte sett? Själv hade han inte brytt sig om de högljudda unga män som skrikit ut sin vrede på Visbys krogar och gator. Då när det blev känt att rådet i all hemlighet betalt ut ledungsskatten till en kung som låg i fejd med andra städer i Hansaförbundet. Han såg ut över de som samlats där på torget. Vem hade inte skrikit ut sin ölstinna vrede i sin ungdoms dagar? Men vem hade kunnat tro att någon skulle bry sig om det några berusade slynglar kastade ur sig? Herman vacklade till. Värken gjorde sig påmind i benen. Han sög fast blicken i Henriks igen. Dödens närvaro hade aldrig varit långt borta för en gotlänning. Den kunde möta honom på ett skeppsdäck eller på en okänd strand. Så hade det varit i många släktled. Nu var det hans tur! Herman var beredd! Han skulle möta sitt öde med värdighet. Nej, han bara måste tänka på något annat… Hur hade det kunnat bli såhär? Han hade svårt att se något annat än att vanvettet tagit över. Henrik Strande hade menat att de som dömt dem var rädda för att Visby skulle uteslutas ur Hansaförbundet. För hände det, skulle det göra att all handel i Visby lamslogs! Men var inte det en orimlig tanke!? Nej, han höll inte med Henrik. Det var inte rädslan för att Visby skulle förlora sina friheter som styrt domslutet. Det var en annan rädsla som styrt! Rädslan för att själv hamna bland de dömda, den hade satt lögnen i högsätet. De fegaste ljög mest, krävde de hårdaste domarna. Det var de rädda som rasade mest mot ”förrädarna” i rådet. Förnuft hade ersatts av vettlös rädsla för att själv hamna bland de dömda. Ja, så var det! Det var så han såg på allt det som hade hänt de senaste dagarna. Men varför måste de döma också hans son Detmar till döden? Räckte det inte att halshugga de främsta i rådet? De som varit drivande bakom beslutet att betala ut ledungsskatten till Magnus? Herman kände vreden sjuda i kroppen vid tanken. Hur han än tänkte var domsluten grovt orättfärdig! Han märkte tacksamt att ilskan och vreden gav honom kraft att stå rak. Nej han skulle inte gå till sin död som ett skälvande vrak! Han tittade Henrik Strande stadigt i ögonen. Herman hörde prästens mässande som ett surr i bakgrunden. Aldrig tidigare hade han så hett önskat att en präst skulle fortsätta med sitt mässande i all oändlighet. För när prästen var färdig, då hade hans tid runnit ut. Hermans blick sög sig fast i Henriks. Skulle han kanske ändå förlora kampen om sin värdighet? Förvandlas till en skrikande ynkrygg? Nej, det skulle gå bra. Han var förberedd! Men varifrån kom alla flugorna? Han måste tänka på att hålla munnen stängd! Nej, han måste tänka på något annat…
Kap 1: Stora dödens tid...
Jag har blivit ombedd att skriva ner berättelsen om mitt första stora uppdrag som lagens man. Fallet med Eldskytten. Så nu sitter jag här i min ombonade skrivarstuga på Kattlunds gård på södra Gotland och funderar på hur jag skall börja denna min historia. Utanför har pudersnön bäddat in oss i en underbart vacker vinterskrud. Men blåsten som plågat oss nu några dagar, den gör att lössnön flyttar sig hela tiden. Stigen till ladugården, den blåser igen innan den ens hunnit skottas färdig. De enda som inte klagar på snön är barnen. De rasar runt i snön och sedan är hela huset fullt av våta barnkläder på tork. Unge Johannes, en av mina sonsöner,
hjälper mig med nedtecknandet. Johannes sitter här bredvid och väntar
tålmodigt på mina första ord, med bläck och nyspetsad gåspenna
redo. Tre gåspennor har han gjort i ordning. Ett ark ligger färdigt på
skrivbänken, utspänt med hjälp av små träklossar. Raderkniven
ligger bredvid. Själv sitter jag och låter tanken vandra en stund,
trots att jag redan bestämt mig för hur denna min första berättelse
skall inledas. Med min mors död! Då när stora farsoten slog till i
staden Kampen. Det var då den resa startade som gjorde mig till
stadsfogde i Stralsund. Och redan vid denna tid blev jag inblandad i ett
mord av stor betydelse för lösningen av detta fall, trots att jag blev
satt att utreda det först många år senare. Nå, låt oss börja…
En dag stängdes dörren till min mors rum och spikades igen. Jag såg henne aldrig mer. Hela vintern hade det surrat av rykten om den stora döden som härjade både där nere i Frankerriket och där över i västra England. Rykten som sa att hela städer låg öde. Först hade de yngre drabbats, sedan sökte farsoten sig uppåt i åldrarna. Ja så blev det sagt. De yngsta dog som flugor. Det var en hemsk tid, då när alla gick och väntade på det som allt fler insåg kunde drabba även oss. Våren 1349 nådde den stora döden fram till trakterna en bit söder om oss, och nu på försommaren gick det inte längre för någon att avfärda ryktena om allt ont, som om det bara var en fråga om fyllehistorier och illvilligt skvaller. Fast farsoter hade alltid kommit och gått. Varför skulle den här vara värre än de som redan varit, menade många? Några veckor senare nådde den vidriga farsoten med sina stinkande bölder och sin blodhosta fram till oss. Nådde oss där i min mors födelsestad Kampen där den stora floden Rhen hade sitt norra utlopp i den väldiga viken Zuydersee. Min mor Katrine var en av de första vuxna som drabbades. Därför att hon dagarna innan gjort allt hon kunnat för att hjälpa några av de små barn som övergetts, då när deras föräldrar flytt i panik bort från sina pestsökta hem och sjuka barn. Min mor vägrade låta mig komma i närheten när hon insåg att det blivit hennes tur att drabbas. Då när hon först fick frossan och den svåra huvudvärken. Ja hon gav till och med själv befallningen att dörren till hennes rum skulle spikas igen, och det därför att hon hade drabbats av den smittsamma blodhostan. Den som ingen fick komma i närheten av. Det sista hon sa till mig var att jag måste resa mot norr, hem till min far Henrik Kattlund i Visby. Ända från den dagen har Tage Nielsen och jag, Botulf Kattlund, varit som bröder. Vår vänskap växte sig stark när vi reste iväg från Kampen för att försöka komma undan stora döden. Den vänskapen har aldrig hotats, inte ens den gången 1361 när en del av våra fränder blev fiender efter den stora slakten på Gotlands bönder utanför Visbys murar. Då när kung Valdemar erövrade Gotland. Mer än en gång har Tages hjälp varit avgörande för att hitta lösningen på de många mordfall och andra illgärningar som det ålagts mig att lösa på olika håll, i vårt numera stora förenade nordiska rike. I många år nu har jag varit verksam som stadsfogde i nordens största stad Visby. En stad som för de flesta som kommer dit första gången upplevs som ofattbart stor. Och Tage, han blev stadsfogde i Ribe, nordens näst största stad. De flesta morden och dråpen sker bland folk som känner varandra väl. Fall som det gäller att lösa snabbt medan spåren är varma. Fall som Tage och jag fått lösa själva på var sitt håll, med hjälp av vårt eget folk. Då och då fick vi besvärliga fall där de inblandade var mäktiga män som kom från olika städer. Men då ingen stadsfogde har fullmakt utanför sin egen stads murar, och det är så att varje stad och landsdel har sin egen lag. Ja då gällde det att få till ett samarbete mellan lagmän. Det blev ofta mitt och Tages uppdrag att hitta vägar till ett sådant samarbete. Och det med lagmän överallt inom de nordiska rikena, och bland Hansans många städer. Något som inte blev enklare av att det ibland rådde stridigheter och regelrätta krig mellan de inblandade. Det den ene såg som mord, det såg den andre som lagligt dråp. Eller rentav som en regelrätt krigshandling. Det vi blev kända för var att lyckas låta bli att öppet trampa på de mäktigas känsliga tår, och ändå se till att få fast de skyldiga. Mindre känt var att vi mer än en gång fick handla helt utanför lagen. Mer än en gång var det bra nära att vi själva hamnade på stupstocken. Nåja, även det är nog förlåtet vid det här laget och kan berättas. Att jag har mäktiga fränder i flera av hansaförbundets städer, samtidigt som Tage har många mäktiga fränder i danska riket, det har öppnat många dörrar för oss båda. Så min historia som lagens man är allt som oftast min och Tages gemensamma historia, och den historien började redan då när vi som tioåringar tog våra första steg ut i vuxenlivet. Det att det var just Tage och jag som flydde undan farsoten där i Kampen, den historien börjar några år innan. Då när Tage och jag möttes för första gången i den nordfrisiska staden Rungholt på den stora ön Strand, då när vi ännu var pojkar. Den stora stad som helt spolades bort i den väldiga stormfloden 1362. Ja hela staden försvann ner i djupet! Våra första äventyr tillsammans hände i en tid när livet ännu var fullt av möjligheter. Då innan allt bara stannade upp därför att den stora döden slet sönder trakt efter trakt på sin vandring mot norr. Då när säden blev stående oskördad kvar på åkrarna. Då när skeppen ruttnade sönder i hamnarna och inga nya hus blev byggda. Varken i Visby stad eller någon annan stans heller för den delen. Gång på gång även efter denna första våg av fasa, så har farsoten slitit bort fullt friska människor, och det på bara några få dagar. Ibland på bara några timmar. Men inget, absolut inget, liknade fasan vid den första brutala våg som svepte genom rike efter rike och drog med sig fler än den någonsin gjort efter det. Den farsot som många kallar för stora barnadöden, för att det är barnen som drabbas värst. Många människor blev som galna då den där första gången. Men det var inte bara människans sämsta sidor som kom fram. Nej, det var långt ifrån bara elände vi mötte de svåra peståren. För de här åren, de var inte bara dödens år. Nej det finns också många goda minnen från dessa år. För de här åren, och än mer de som kom närmast därefter, de var även de många trolovningarnas och de många festernas år. Det är som om minnet av fasor och elände bäst drivs undan med fest och glamman. Och snart så hördes barnskrik och skratt igen på de platser där dessa tystnat för en tid. Låt mig nu berätta om mitt
och Tages första möte sådär fem sex år innan stora farsoten slog
till. Återberättat så gott mitt minne tillåter, men med Tages ord
och inte mina egna, så som han berättade det hela för mig för inte så
länge sedan…
Det första slaget kom överraskande och pojken ryckte till. Men när det andra slaget kom stod han bara helt stilla och tittade fiskmånglerskan rakt i ansiktet. Det tredje slaget, det kom aldrig, utan handen stannade upp och hänger där helt stilla i luften, i vad som verkade vara en evighet. Till slut fnyste kvinnan till, sänkte armen och gick därifrån. Tage höll fast sin lillebror Peder för att hindra honom från att rusa upp och avslöja gömstället där de låg och såg på det som hände. Ingen hade reagerat då för en stund sedan, då när de hade kommit springande och kastat sig in under kärran. Nu låg de där och såg på de slag de själva borde fått. Tage och Peder hade kommit seglande tillsammans med sin mor Gro till staden Rungholt några dagar tidigare. Ett oväder hade ställt till det. Riggen på skeppet Svalan behövde ses över. Medan deras mor var upptagen med att se till skeppet hade Tage undersökt hamnområdet. Han hade snabbt lärt känna Mads och Henrik, två halvvuxna pojkar som drev omkring i hamnen. Men efter några dagar hade det märkliga hänt. Det konstiga hade inte varit att han tillslut hoppat av allt ihop, utan att han över huvud taget dragits in i det, tyckte Tage efteråt. Dessutom dragits in just den gången när hans lillebror Peder var med. Tage hade redan tidigt haft en känsla av att allt inte var som det skulle. Men när Mads hade sagt att han verkligen skulle bli glad om Tage följde med, då hade han bara protesterat lamt. Mest för att det hade känts som om han var skyldig Mads och Henrik hjälp när de nu bad om det, fast kanske också därför att han visste att Mads kunde bli väldigt arg. För Mads hade en gång farit ut med både vreda ord och hårda slag, då när Henrik inte snabbt nog gjort det han blivit tillsagd. ”Du behöver inte göra mycket”, hade Mads sagt. ”Bara gå fram och låtsas att du vill köpa något. Fråga om vad som helst men se till att bagarlärlingen blir lite upptagen.” Tage hade blivit stel i nacken och torr i munnen för han anade vad Mads tänkte göra. Han ville springa därifrån, men det gick inte för Mads hade stått där med handen på hans lillebrors axel och flinat. De skulle inte få gå därifrån. Inte utan strid. Då var det som om det stått helt still i skallen på honom och han hade bara inte kunnat tänka klart. Tage hade svalt gång på gång utan att kunna säga något. Tillslut hade han tagit sin bror i handen och gjort som han blivit tillsagd. De hade gått bort till brödboden. Väl där hade Tage försökt göra sig och sin bror osynliga, men lärlingen hade fått syn på dem och kommit fram och vänligt frågat om de behövde hans hjälp. Han hade visat fram den ena läckerheten efter den andra. Lille Peder hade tacksamt tagit emot en liten söt brödkant och tuggat på den. Men just då hade Tage fått syn på Mads och Henrik som kom smygande från gränden, och det med varsin påk i händerna. Och med sina luvor neddragna i ett försöka dölja sina ansikten. Då äntligen hade han vaknat till och vetat vad han bara måste göra. Han hade ropat ”se upp!” samtidigt som han pekat bort mot de två pojkarna. Sen hade han vänt och sprungit därifrån med lille Peders hand i sin. Det var då under flykten därifrån som de råkade välta korgen med fisken… Tage tittade på pojken som just tagit emot de två orättfärdiga slagen på sin ena kind. Pojken hade dykt upp just när de rusat förbi fiskståndet. Då, när de råkat stöta till korgen, vilket fått fisken att farit ut över den smutsiga marken där på det lilla torget. Fiskmånglerskan hade ilsket rusat ut från sin bod och ryckt tag i den som varit närmast - den främmande pojken, och så hade de två vreda slagen kommit farande. Nu höll hon ilsket på att ta upp fisken från marken för att ta och skölja rent den. Hon pratade vresigt med några hon tydligen kände som kommit tillskyndande efter att ha hört uppståndelsen. Tage såg på pojken som nu stod där med rödslagen kind och sneglade bort mot deras gömställe där under kärran. Pojken gjorde ett försynt tecken med handen. Tage tog fatt i sin brors hand och de gick försiktigt bort mot det gränd som pojken pekat ut. Väl där stod de tre pojkarna tysta en stund och bara tittade på varandra, utan att säga något. ”Jag såg vad du gjorde i brödboden, sa den främmande pojken efter en stund. Det var modigt gjort. Tjuvarna lyckades inte få fatt på vare sig bröd eller penningar tack vare dig.” Tage tittade generat ner med blossande kinder. ”Men jag visste redan innan vad de tänkte hitta på så jag var nog också skyldig”, sa han med låg röst. Pojken hävde upp ett högt smittande skratt. Sen sa han. ”Det förstår jag väll. Men är det inte just därför som det du gjorde var så modigt?” Dagen därpå blev Tage inkallad till sin mor Gro. Han såg oroligt på sin mor. Gro satt och såg tankfullt ner i golvet när han kom in i rummet. Efter en stund såg hon upp och log mot sonen. ”Du är tio år nu så det är dags att ta fatt i dina studier. Igår var vi på gästabud hos en gammal vän. Där träffade vi köpman Henrik Kattlund från Visby som även han valt att söka skydd här i Rungholt undan den hårda blåsten. Då bestämdes det att sonens lärare skall undervisa även dig.” Tage tittade undrande på sin mor. Vad menade hon?” ”Du har läshuvud och är klok som din far och redan i morgon skall du resa med ner till staden Kampen, där längst inne i Zuydersee. Det kommer inte att vara en dålig utbildning du får, för Henrik är rådsherre från Visby med kontor även i Lübeck, Stralsund och i Kampen.” Gro tystnade och tittade på sin son, intensivt medveten om hur stor han hunnit bli på sista tiden. Sedan fortsatte hon. ”Ni kommer att vistas en del i Kampen. Henriks hustru Katrine Becker kommer därifrån. Hon blir din husmor. Senare när din tid som lärling är över kommer du att få vara med om många resor. Varje vår när segelsäsongen till Novgorod startar invigs den av fyra åldermän i Visby. Av en från vardera Visby, Lübeck och från de två grannstäderna Dortmund och Soest upp efter Rhens floddelta. Henrik sköter vintertid en hel del av den långväga handeln från sitt kontor i Kampen, så dit skall ni resa först. Sommartid kommer ni att få resa med honom på hans många resor från Visby. Kanske till Brügge och London i väster. Eller till Riga, Reval, och ända bort till Novgorod i öster. Ja ni kommer att besöka många spännande platser på era läroresor.” Tage betvingade sin lust att protestera. Han hade otåligt och ivrigt väntat på ett beslut om sin närmaste framtid, men nu när beskedet äntligen kom, då ångrade han sin längtan efter nya äventyr. Men innan han hann komma med frågan som låg på tungan, fick han svaret av sin mor. ”Vi kommer att ses minst en månad om året och till första gången vi ses är det inte så många veckor. Jag kommer att resa ner och besöka dig då och då. Det tar bara ett par dagar att segla från Ribe till Kampen, så du kommer inte att vara så långt borta som du tror.” Gro reste sig och gick fram till sin son. Hon torkade en tår i ena ögonvrån och ansträngdes sig för att behålla sitt lugn. ”Köpman Henrik känner till din hemlighet. Den behöver du inte hålla hemlig vare sig för honom eller för hans hustru Katrine. Ingen väntar sig finna dig som köpmannalärling i en hansastad, så där är du trygg i din landsflykt. Men för säkerhets skull får du med dig två livvakter som även skall träna dig i vapnens bruk. Det får bli din fars gamla vänner Silas Assersen och Gotfred Saxare som får hjälpas åt att vara dina lärare och livvakter. Nej nog pratat för tillfället, för Henrik och hans unge son Botulf är på väg hit för att träffa dig.” Köpman Henrik klev in i storstugan vänligt leende. Silas som visade in honom presenterade honom som Henrik Kattlund. Bredvid honom gick pojken från dagen innan. Tage hann inte reagera förrän pojken brast ut i samma hjärtliga skratt som det han hört redan dagen innan. De båda föräldrarna tittade förvånat på när de två pojkarna ivrigt började prata i munnen på varandra. Han
gned och gned, men blodet ville inte försvinna. Var det röda blod,
eller hade han gnidit för mycket? Han visste inte längre. Under
naglarna fanns det blod. Under varje nagel. Mörka ränder med torkat
blod. Han slutade gnida och försökte peta rent under naglarna istället.
Försökte få bort blodet så gott det gick. Så mycket blod… Nej
nu måste han fortsätta med det slitgöra han blivit satt av sin mor
att göra. Tårarna gjorde ränder i hans ansikte medan han slet med de
allt för tunga säckarna med råg. Längre ut i ytterkanten där uppe på
vinden i deras handelshus skulle de. Fler säckar måste få plats. Det
hade hans mor gett stränga order om. Det hade hon inskärpt i honom med
läderremmen som gjort ränder på hans rygg. Hon hade varit ursinnig!
Ursinnig över att han kommit hem med nedblodade kläder. Han
hade räknat ut det. Just idag skedde den stora slakten inför höstfesten.
Ingen hade reagerat på att han gick runt på staden med blodiga kläder.
Ingen förutom hans mor… Om
bara hans far hade levt. Han skulle ha förstått. Det här var ett
arbete som inte passade honom, en son till en förmögen köpman. Han
var vuxen. Hade fyllt tretton. Borde ha varit ute på havet nu, på väg
mot nya spännande hamnar istället för att göra det tunga arbete som
köpmanshusets anställda borde göra istället. Förbannade säck som vägrade
flytta på sig! Det var bara vreden, ilskan, som till slut fick säcken
att flytta på sig. Tankarna
gick hela tiden till vedboden där borta på ödetomten, bara två gränder
bort. Till det som hänt. Det
var inte den unga flickan han såg framför sig, utan hennes fars förtvivlade
ansikte. Så som han nog skulle se ut när han fick veta att dottern var
död. Nu skulle han minsann få känna hur det kändes! Han som mer än
någon annan bar skulden för hans fars död. Så
svårt det hade varit. Att hugga. Det hade han inte väntat sig. Fast svårt
hade det inte varit att lockat med sig den unga kvinnan. Nej för det
hade han tänkt ut noga. Planerat bättre än han egentligen behövt. För
varför skulle hon misstänka något när en frände kom med ett brådskande
bud? Och hon tog den där genvägen över ödetomten mest varje dag. Så
långt hade allt varit lätt. Men han hade fått lite panik när hon vägrat
göra det han bett henne om. Att lägga sig ner på mage där på bänken.
Ett slag i huvudet med ett vedträd hade fått tyst på hennes upprörda
protester. Så långt hade inget varit svårt, även om allt inte gått
helt efter den noga uttänkta planen. Det
som hade varit mycket svårare än han trott, det var att hugga av
hennes huvud. Ändå hade hennes unga hals inte alls varit kraftig. Det
hade sett så lätt ut då för några år sedan, då när han tvingades
se på när skarprättaren högg av hans fars huvud med bödelsyxan där
på torget. Då när så många förnäma huvuden höggs av. Han hade
blivit tvungen hugga tre gånger med det stulna svärdet, innan huvudet
föll av. Han
hade tänkt igenom allt så noga. Ingen kunde ha sett dem tillsammans.
Ingen gick till den där ödetomten. Ingen hade sett dem smita in genom
hålet i muren. Men
blodet. Allt det där blodet, det skulle kunna avslöja honom. Han måste
göra sig av med den blodiga skjortan. Han smög ner för trapporna.
Fick han bara ner den i avträdet skulle den försvinna för alltid ner
i handelshusets stora rötkammare. Där skulle den aldrig hittas.
Nu hör jag hur husfolket drar fram stora badtunnan där nere. Vattnet står säkert redan på uppvärmning. Som äldst på Kattlunds gård är det min rätt att bada allra först i det renaste vattnet. Bäst fortsätta berättelsen nu så inte gårdsfolket blir tvungna vänta allt för länge på sin tur i tunnan. Det var alltså i Rungholt vi träffades för första gången Tage och jag. Och det var hans far Niels Ebbesens berömda dråp av Jyllands brutale erövrare, den holsteinske greven Gert, som gjorde att hans mor valde att låta honom sättas i lära hos min far. Dråpet på greven kände alla till. Det dråp som gjort slut på den kungalösa tiden och gjort kung Valdemar till kung. Men för Tages del betydde detta att han måste gå i landsflykt för att undvika grevesönernas hämnd. Vi kom att växa upp tillsammans under några goda år, de där åren innan stora farsoten slog till i staden Kampen våren 1349. Hade inte farsoten kommit och avbrutit vår utbildning, då hade vi nog båda blivit handelsman istället för stadsfogdar. Det skulle dröja ännu något år innan farsoten slog till också på Gotland, men hit till ön kom plågan påsken 1350. Under vintern dog farsoten bort och alla hoppades att det hela skulle vara över för denna gång. På Gotland gjorde stora döden en sista påhälsning våren 1351. Ingen av de farsoter jag upplevt efter det har liknat denna väldiga farsot som sakta vandrade fram mot nordost under de där fasansfulla åren 1349 till 1351. Redan
dagen efter min mor Katrines begravning våren 1349 startade vi vår resa mot norr. Det i sällskap med våra två erfarna
ledsagare Silas Assersen och Gotfred Saxare. Silas långbågskytten, han
som alltid var den trygge och lugna, och Gotfred armborstskytten, han
med sin skarpa blick och stora människokännedom. Rykten
om att farsoten redan hunnit slå till utefter hela frisiska kusten, ända
från Brügge och helt upp mot Nordfriesland, det gjorde att vi valde
att resa landvägen. Det vi inte anade då var att allt det hemska vi
upplevt, det var bara ett första litet utbrott av den farsot som skulle
komma att svepa från rike till rike med sin dräpande lie. Allt skulle
komma att bli mycket, mycket värre. Även i Kampen. Inget kom att likna
den första våg som svepte genom länderna kring Östersjön. Först långt
senar e förstod jag hur väldig denna farsot varit. Halva befolkningen
dog. De som inte dog i första vågen sveptes med i näst våg, eller nästa
igen. Utom märkligt nog här och där, där det fanns några få
platser som verkade nästan opåverkade. Det
som var svårast att vara med om då när det hela var som värst kring
1350, det var att barn och unga drabbades hårdast. Jag minns särskilt
en marknadsdag i Stralsund under min tid i staden. På marknaderna
brukade barnen vara så vilda att de hela tiden måste jagas bort för
att inte störa handeln. Men på den marknaden såg jag inte ett enda
barn. Ja faktiskt inte ett enda ett. Jag såg däremot något annat som
präglar mitt minne av dessa år. Mängder av kvinnor som gick där med
magen i vädret. Det var som att död också gav liv, för farsoten hann
knappt ens lämna trakten innan trolovningsfesterna avlöste varandra.
Fester som ofta fick bli till när kvinnornas magar redan stack ut. Att
gifta sig inför prästen, det är något som bara rikt folk sysslar
med. Enkelt arbetsfolk nöjde sig då som alltid med trolovning. Om ens
det då många som sökte sig till städerna flytt undan trältillvaron
uppe i norr. För även om kung Magnus Eriksson nyligen hade förbjudit
träldomen i de sista svenska landskapen, så levde träldomen ändå
kvar här och där i skogsbygderna. Och de som knappt visste något alls
om sina trälföräldrar och nu drömde om att bli antagna som lärlingar
och hoppades bli gesäller, de visste att en gesäll fick inte vara
gift. Nej trolovning, det var mer än tillräckligt för de flesta. Och
för de som kom från öst, från trakterna vid Reval och Riga, där den
hårda livegenskapen rådde. Där var trolovningslöftet mellan två det
enda de kände till. Nej,
att vigas inför prästen, det var rikt folks sedvana. Kanske mer så
efter stora döden härjningar än innan. Men inte heller prästerna
reagerade under de här åren på det att många av brudarna stod där i
kyrkan med magen i vädret. Ja utom några som reagerade rakt motsatt
och blev mer rättrogna än annars. De som ofta inte ville bli gifta var
kvinnorna. Därför att kvinnor enligt kyrkans lag bara fick en
tredjedel av arvsrätten, medan ogifta kvinnor enligt gammal sedvänja
hade halva arvsrätten. Vilken mor ville väll utsätta sina döttrar för
det om andra fördelar inte övervägde? Det som kunde locka mer än något
annat, det var att en änka både var sin egen och kunde bedriva affärer.
Nej som de flesta bland fattigfolket såg det, så var kyrkans uppgift
att ge de rika salighet, föda de redan feta och klä biskoparna i
dyrbara purpurröda tyger. Och den åsikten var det fler än vanligt som
vågade uttrycka åren efter stora dödens härjningar. Ännu
en orsak till att vi valde att resa mot Gotland landvägen, det var den
att kung Valdemar under sommaren gjort strandhugg efter strandhugg uppe
i norra Tyskland. Havet i norr var mycket otryggt. Oroligheterna hade
startat kort efter det att kejsar Ludvig av Bayern hade dött. Som så
ofta annars vid en kejsarens död, bröt striden ut om vem som skulle väljas
till ny kejsare av kurfurstarna. I norr hade ett mäktigt nordtyskt förbund
bildats av Mecklenburg och Holstein. De angrep nu den döde kejsarens
son, markgreve Ludvig av Brandenburg. Ett angrepp som även var ett
angrepp på Danmark, då kung Valdemar vuxit upp som landsflykting hos
kejsaren i Bayern. Och därför att markgreven var kung Valdemars svåger,
gift som han var med Valdemars syster. Men än mer därför att Ludvigs
stöd varit helt avgörande för kung Valdemar, då när han 1340 efter
dråpet på den holsteinske greve Gert fick tillbaks sitt kungalösa
rike. Valdemars första riksråd hade helt dominerats av Brandenburgare.
På danska landsmötet, eller Danehoffet som det kallades, hade de
danske beslutats att gå ut i strid för att stödja markgreven. Och det
tillsammans med de pommerska hertigarna. För det gällde att slå till
innan det nordtyska förbundet mellan Holstein och Mecklenburg växte
sig allt för starkt. Vårt
lilla resesällskap hamnade mitt i denna våldsamma kamp om kejsarmakten
då vi under resan genom Brandenburg stötte på danska truppstyrkor. Vi
blev djupt indragna i kung Valdemars strider, som startat illa och sedan
slutade i triumf. Först blev Valdemar innesluten i staden
Strasburg vid floden Oder. Markgreve
Ludvigs halvbror och namne Ludvig Romaren hade skyndat till Valdemars hjälp. Belägrarna valde då att bryta upp och möta undsättningsstyrkorna.
En strid som Ludvig Romaren förlorade. Men
snart vände krigslyckan, och det efter att den danska hären förenat
sig med de tre pommerska hertigarna Bogislavs, Barnims och
Wartislavs styrkor. Den främste
av de danske i den förenade dansk-pommerska styrkan var ingen mindre än
brodern till Tages farmor, herr Niels Bugge. Han som var hövitsman på
Riberhus. Så bara några veckor efter avfärden från Kampen var vi
djupt indragna i striderna om Brandenburg. Det
uppdrag vi fick av herr Niels Bugge, det är nog orsaken till att jag
lever än idag. För de flesta av alla de vi lärde känna då i den
danska hären, de dog. Kanske inte så mycket i strid utan mer därför
att de drabbades av ränneskitan och fältsjukan. Men
inte vi. Vi överlevde. Därför att vi sällan bodde i de smutsiga härlägren,
utan red eller vandrade runt som kunskapare på olika spaningsuppdrag i
gränstrakterna mellan Brandenburg och Mecklenburg. Detta gjorde vi
under några intensiva månader. Som kunskapare var vi under order att
aldrig söka onödig strid. Våra baser var de två borgarna
Buitzenburg 80 kilometer norr om Berlin och borgen Strasburg ännu längre
upp mot norr. Borgarna ligger i Brandenburgska Uckermark som skjuter upp som en kil in i
omstritt fiendeland. Borgen Buitzenburg
blev senare lösköpt av kung Valdemar och blev hans egen borg. Från
Buitzenburg öppnade kungen
under andra hansakriget många år senare en sydlig front mot sina
nordtyska fiender. Jag
är övertygad om att jag under de här månaderna blev så duktig på
att fly undan strid, att det bidrog till att jag blev duktig på att
vinna de strider jag valde att inte fly ifrån. Min avsky för allt som
hade med ond bråd död att göra hade dessutom redan tidigare gjort mig
till en hejare med knytnäven. Hellre en knäckt näsa än ett lik. Så
har jag det med den saken. Tage höll inte alltid med mig om det. För
han som var stolt ägare till det legendariska svärd med vilket hans
far dräpt greve Gert av Holstein, han sökte hellre strid än flykt. Våra
erfarna följeslagare Silas Assersen och Gottfred Saxare, de försvann
snabbt utom synhåll. För de hade beordrats att följa med herr Niels
Bugge som dennes befallningsmän och belägrade sedan den ena staden och
borgen efter den andra. Men de danske, de var mer intresserade av att
vinna lösenpengar från de inneslutna, än att egentligen vinna belägringsstriden.
Så det blev inte mycket strid för dem heller. För varje stad
de belägrade var det en rad grannstäder som skyndade till för att få
till en så billig förlikning som möjligt. En
ganska händelselös tid i leriga härläger, berättade Silas senare.
Fast tre nya ärr på hans redan ärrade kropp tydde på något annat. Värst
var det lysande röda ärr som numera gick tvärs över hans ena kind.
Visst ett minne efter ett svärdshugg utanför Berlins murar. Det
gick så väl till slut för kung Valdemar Kristoffersen, att han blev
utsedd till skiljedomare i kejsarstriden. Något som slutade med att
Silas och Gotfred följde med kung Valdemar och Niels Bugge på
triumfresan till den nye kejsaren Karl i Prag. Valdemars tack från den
nye kejsaren blev rätten till skatten i Hansastaden Lübeck. Helmich
satt närmast dörren på krogen ”Ormens pigor.” På den där kalla
dragiga platsen där ingen annan ville sitta. Han ville gå därifrån
men satt som fastnaglad på bänken. För där borta bland de som skrålade
mest och var som gladast, där satt en av hans värste plågoandar från
tiden då de var barn. För ett mycket kort ögonblick möttes deras
blickar. Men han var knappast igenkänd. Var det förakt han såg i den
andres ögon? Kanske. Det var i så fall inte konstigt med tanke på
hans ovårdade klädsel, hopsjunkna hållning och undvikande blick. En
ynklig stackare var han, som knappt ens vågade snegla på de han mötte.
Han
där borta i det stora livliga sällskapet hade utsett honom till den
som skulle plågas mest. Då när de varit barn. Han och de andra barnen
hade stått där i gathörnet och väntat. Hans enda hopp var att de gav
sig på någon annan först. Men det hjälpte inte alltid. För på
signal från hans plågoande, han som nu satt där borta på andra sidan
krogen, så lämnade de sitt första offer och rusade efter honom istället.
Helmich hade varit oförmögen att spjärna emot. Efter några gånger
hade han slutat skrika. Bara suttit där på den kalla marken. Tyst, orörlig.
Tagit emot slagen. Knappt värjt sig när några kastade stenar på
honom. Mot kroppen, mot ansiktet. Bara tyst sett på när även den de först
gett sig på, nu även han kastade sten på honom. Glad över att få
vara med bland de starka... En
enda hade skyddat honom. En rik pojke i dyra kläder hade stått där
och sett på en gång. Med ogillande ansikte. När Helmich plågoandar fått
syn på honom hade de börjat tveka. Efter en stund hade de slutat, gått
därifrån. Det hände inte ofta. Men då och då kom den rike pojken förbi
och bara stod där. Då, och bara då, fick han vara ifred. Nu
hade den där rike pojken sökt upp honom. Bett honom göra honom en tjänst.
Han hade inte kunnat annat än säga ja. Han skulle ha ihjäl en människa!
För
mig och Tage slutade kriget på ett helt annat sätt. Vårt sista
uppdrag, det blev att försöka leta reda på den falske markgreven
Valdemar av Brandenburg. Ett uppdrag vi uppfattade som helt onödigt och
inte la ner vår själ i, för enligt ryktet var markgreven redan död.
Ingen visste var han fanns. Några menade att han hade blivit nedstucken
en fyllekväll och sedan begravts i en massgrav bland offer för stora döden.
Mer än till lösa rykten kom vi aldrig i vårt kunskapande. Historien
om den falske Valdemar är hur som helst bra märklig och värd att berättas.
Inte minst som den kom att få stor betydelse senare i mitt eget liv. När
Nordtyska förbundet inledde striden om Brandenburg hade de varit
tvungna hitta på en förevändning. Och då hade de hittat på att låta
markgreve Valdemar återuppstå från de döda. Denna märkliga historia
blir inte sämre av att den verklige Valdemar, han var död och begraven
sedan 28 år. Brandenburg hade stått utan arvinge efter markgreve
Valdemar och hans broders död då den gången, då när den unge
kejsarsonen Ludvig hade fått det herrelösa Brandenburg som län av sin
far, kejsar Ludvig. Vem
Holsteinarna och Mecklenburgarna hade övertalat att ställa upp som
falsk markgreve, det visste ingen. Några trodde inte alls på historien
att den falske Valdemar skulle ha dött i ett fylleslagsmål. De menade
i stället att han blivit till en belastning för sina gamla allierade
och därför blivit ihjälslagen på befallning av hertig Albrekt av
Mecklenburg. Hur som helst, död var han tydligen. Ingen hörde i varje
fall någonsin av honom igen. Historierna om vem den falske Valdemar egentligen var, de var många. Lång senare fick jag att veta, av orsaker som även ni kommer få veta senare, att han var en äldre frillobror till grevarna Valdemar och Albrekt av Anhalt-Zerbst. De två som hade mest att tjäna på att markgreve Ludvigs makt bröts i Brandenburg, därför att de enligt avtal med den nye kejsaren Karl skulle bli den barnlöse bedragarens arvinge och få Brandenburg. Detta därför att deras mor var syster och ende arvingen till den riktige och sedan länge döde markgreven. Nåja,
allt det där med den falske Valdemar, det blev hur som helst helt
betydelselöst därför att kung Valdemar drog segrande fram i
Brandenburg. Och jag och Tage, vi fick hur som helst något helt annat
att tänka på än en förmodligen redan död bedragare, för nu hade
stora döden även nått våra trakter där uppe i Uckermark. Svarta döden slog till i Holstein och i Mecklenburg hösten 1349. Kanske var det just detta som försvagade de Holstein - Mecklenburgska motståndarna så mycket att den Dansk - Pommerska hären kunde segra. Farsoten verkade dra sig tillbaka när vintern blev som hårdast. Själva märkte vi inte så mycket av den. Rykten fanns det redan massor av, som alltid under krigstid, och vi valde att inte lyssna på dem. Vi gjorde som de flesta andra. Orkade inte ta till oss det hemska vi hörde, trots det vi själva varit med om där borta i Kampen. Jag lärde mig under de åren att det tycks finnas en gräns för hur mycket man orkar ta till sig. Och det sätt som människor reagerade när de nått den gränsen, ja det skulle aldrig upphöra att förundra mig. Inte minst därför att jag som lagens man var tvungen att hitta vägar att hantera alla möjliga märkliga beteenden från folk som nått den gränsen. Lagboken? Ja den hade man inte alltid så stor nytta av då. Inte i det kaos som följde i pestens spår. En gång kom vi ända bort till trakten av pommerska Stralsund under våra resor. Då kunde jag äntligen besöka mina fränder familjen Strande i deras bostad där i staden, och genom dem kunde jag skicka ett brev till min far Henrik i Visby. Jag fick då veta att två av mina tidigare brev under vintern kommit fram och att mina fränder nåtts av budet om min mors död i stora farsoten. Till min oerhörda förvåning upptäckte jag då, att det var mindre än ett år sedan jag lämnat Kampen på vår resa mot Visby. Det kändes som mycket mer. Som om det gått flera år. Under den här tiden hade jag och Tage förvandlats från taniga ynglingar till stridsvana män. En dag när Tage och jag red genom djupa skogar långt inne i fientligt Mecklenburgskt område, trillade Tage plötsligt av hästen. När jag kände på honom var han alldeles het. Tage hade fått frossan! Var det farsoten? Huvudvärk hade han klagat på den morgonen, men trott det berott på för mycket bränt öl kvällen innan. Själv hade jag ett litet anfall av ränneskitan som just då plågade borgfolket i Strasburg ovanligt mycket. Var det så att farsoten nått våra trakter och att Tage hade drabbats? Eller hade han bara drabbats av en svår feber? Men nej, en snabb kontroll visade att Tage hade svullnader i armhålorna. Jag blev stel av förtvivlan. Det tog en god stund innan jag lyckades samla mig. Ränneskitan gjorde mig svag så jag fick slita länge med att baxa upp Tage på hästen igen och binda fast honom där. Vägen vi red på kände jag väl, så jag visste att det var långt till bebyggelse åt båda hållen. Därför spanade jag efter tecken på väl använda stigar som kunde tyda på hus eller byar på närmare håll. Efter att ha tvekat vid flera stigar bestämde jag mig för att pröva en. Nådde vi inte något skydd snart skulle vi hur som helst inte orka vidare, för även jag mådde allt sämre. För varje gång jag tvingades uppsöka buskarna och låta skiten rinna ur mig blev det allt svårare att komma upp på hästen igen. Tillslut gav jag upp och lät det bara rinna där jag satt i sadeln. Jag grävde in fötterna i stigbyglarna, surrade tyglarna runt mina händer och runt sadelknoppen. Böjde mig framåt i den sovställning som hästen så väl kände igen vid det här laget, och lät hästen styra sig själv…
En mördares bekännelse Det
måste ha varit nästan samma dag som jag och Tage kämpade för våra
liv där i skogen, som mordet skedde. Det mord som kom att bli en del av
mitt första stora fall. När jag tio år senare satt och förhörde den
ynklige darrande mördaren och lyssnade på hans bekännelse, anade jag
ännu inte vem som beställt detta mord. Nej det skulle ta ännu ett bra
tag innan jag började förstå hur allt hängde samman. Här nedan
kommer hans bekännelse så som den alltså långt senare blev berättad
för mig av honom själv, samtidigt som vi satt där i hans trånga cell
och hörde hammarslaget från resningen av galgen där på torget utanför.
Tre
timmar efter vårt samtal skulle han sprattla i galgrepet, för att därefter
bli styckad efter alla konstens regler. Han var dömd att hängas i kort
rep för att göra plågan större. Så kort att nacken inte skulle
brytas vid fallet och döden därför bli mer plågsam. Att han inte
skulle kunna komma undan detta sitt oblida öde, det visste vi båda två
då när han satt där och berättade om mordet. En del av hans
kroppsdelar skulle skickas till Stralsund för att sedan sättas upp på
pålar vid stadsporten både där och här i Visby, till allmän
varning. Ingen kroppsdel skulle få hamna i vigd jord. Ja så löd hans
dom. Hans berättelse tog egentligen inte mer än en knapp timme, men
han fortsatte att berätta om allt möjligt mellan himmel och jord, som
om han trodde att hans stund var kommen i samma ögonblick han tystande.
På slutet var det stört omöjligt att ens urskilja de enstaka orden i
den allt mer förvirrade strömmen av ord. Jag satt tyst med hans hand i
min och lät honom hållas. Men nu till hans egen berättelse om mordet,
återberättad så gott mitt minne förmår. Det
fanns nästan inga vågor den natten, ingenting. Helmich avskydde havet
när det låg sådär stilla. Mest var det tanken på mörkret där nere
som störde honom. Tanken på djupet. Hellre en storm som rev och slet
än detta olidliga lugn. Natten var mycket mörkare än han trott den
kunde bli en sen försommarnatt. Inga stjärnor och ingen måne. Han
rodde så tyst han bara kunde med lindade åror, anade mer än såg
sundet framför sig. Det hade blåst en svag behaglig bris ut över det
kalla vattnet varenda natt så här dags de senaste dagarna. Han hade
tagit för givet att det skulle vara så även den här tidiga vårmorgonen,
men nu rörde sig knappt en enda krusning över vattenytan. Inne över
land reste sig dimman tät över ängarna. Ingenting
hade gått efter planerna. Han rös när han tänkte på den skallige.
Han som han i så många år sett som sin välgörare. Han som istället
visat sig vara den värste av alla hans plågoandar. Att komma tillbaks
utan fullgjort uppdrag, det var bara inte att tänka på. Helmich
hade bara sett denne mäktige man le en enda gång och det var då när
han piskat en uttröttad häst ända tills den störtade omkull, för
att sedan fortsätta med att piska den hästdräng som skyndat till hästens
hjälp. Den drängens öde ville han inte tänka på, för hans eget
skulle säkert bli bra mycket obehagligare; om han inte lyckades med
sitt uppdrag. Nej det hade inte varit ett behagligt leende mannen visat
fram den där enda gången. En nästan osynlig skada på överläppen
hade gett den rike köpmannen ett märkligt skevt leende, och det under
iskalla ögon som aldrig log. Han rös vid minnet, trots att han var
svettig av ansträngningen av att ro. Han slutade ro för att bättre
kunna höra mannen framför sig. Lutade sig fram över årorna och
blundade. Det att han lutade sig framåt gjorde det lättare att lugna
ner andningen, gjorde det lättare att bedöma avståndet till den andra
båten. Han fick bara inte komma så nära att han själv hördes. Inte
nu när han låg bakom honom med sin båt, istället för framför honom
som det var tänkt. Det
hela som han tänkt ut så bra, det hade gått fel redan när han skulle
hämta båten. Den hade varit borta. Helmich hade själv stulit den några
dagar tidigare, så någon hade kanske känt igen den och tagit tillbaks
den. När han insåg det hade han nervöst sett sig om för att försöka
se om någon låg i bakhåll och spanade efter honom, båttjuven, men
han hade inte sett någon. Han hade tvingats stjäla ännu en roddbåt så
snabbt det bara gick, men den båten hade visat sig vara tungrodd och
hade inte haft något segel. Hade den bara haft segel så som den första,
och hade bara natten haft lite vind, så som det brukade vara vid den här
årstiden, då skulle han ha hunnit fram i tid ändå. Nu hade han istället
blivit kraftigt försenad av att behöva stjäla en ny båt. Istället för
en lugn och maklig segeltur, hade han kraftigt försenad tvingats ro
hela vägen till målet, och det i en allt för tung båt. Nej inte
mycket hade blivit som han tänkt ut det. Hade allt gått efter planen,
då skulle han ha varit framme i god tid på den plats han valt ut.
Flera timmar innan mannen han skulle genskjuta hann komma dit. Platsen
han förts valt ut för överfallet hade varit perfekt. Han skulle ha
legat där bakom en liten ö, mitt i det lilla sund mannen bara måste
passera igenom på väg från sitt hemliga möte. Det möte som skett i
lönndom på det skepp som låg gömt där borta i viken. Själv skulle
han ha legat i månskuggan medan hans offer skulle ha passerade mindre
än en båtlängd ifrån honom. Men
så hade det alltså inte blivit. Han hade kommit allt för sent och någon
måne hade inte heller synts till. Nu var han inte ens helt säker på
att det var rätt båt han förföljde. Fast vem annars var ute och
rodde mitt i natten? Nu
när allt gått galet följde han inte längre någon plan. Nu följde
han bara efter för att försöka hitta en möjlighet att slå till, för
att misslyckas med att genomföra det uppdrag han tagit på sig, det
gick bara inte. Ljuset från staden syntes framför dem. Han flämtade
av nervositet när han kom att tänka på stadsvakten. Stadens portar
var som i alla städer stängda under natten och ingen fick passera vare
sig in eller ut. Över hamninloppen hade kedjorna sträckt över natten
så att inte några skepp skulle kunna komma in eller ut. Men en roddbåt
skulle ändå kunna passera över någon av kedjorna där de hängde ner
i vattnet som mest, även om det var strängt förbjudet. Det
betraktades som försök till smuggling, och bestraffades därför hårt.
Vakter var dessutom utplacerade för att hindra ofoget. Den
roddbåt han förföljde syntes nu tydligt för första gången, och det
i motljuset från staden. Roddaren där framme siktade tydligen på det
största hålet i pålspärren där kedjan hängde ner som mest. När
han närmade sig visslade han en signal. Han som rodde där borta var en
av de främsta rådsherrarna i staden, så stadsvakten vågade sig
knappast på att säga så mycket. Även om lagen var tydlig nog och gällde
även för en rådsherre. Ingen fick passera vare sig ut eller in
nattetid. En
fackla flammade upp där borta och han hörde låga röster. Nu hade han
chansen! Han tog i och rodde för allt han var värd med sina lindade
och infettade åror, mot ett annat lite mindre hål i pålspärren. Han
struntade i om det lät lite väl mycket. Samtalet där borta borde dölja
ljuden, bara det nu inte fanns fler stadsvakter i närheten. Han föll
baklänges och tappade årorna när båten for längre upp på kedjan
mer än han väntat sig. Båten gled inte över. Han reste sig snabbt
upp, böjde sig framåt och kramade hårt om sina knän. Men han
lyckades ändå inte få stopp på den våldsamma andningen. Det tog några
oändligt långa ögonblick innan han hade så mycket kontroll över sin
andning att han kunde lyssna ut över vattnet. Till
sin stora lättnad hörde han inget annat än svaga röster där borta.
Ingen verkade ha hört honom. När han sökte med händerna efter årorna
märkte han att båten hängde med fören ner i vattnet. Bra! Då hade
han passerat över mitten av kedjan. Årorna var fastsurrade och hängde
som väntat kvar på sina platser. Han knöt loss en av årorna och klev
fram så långt det bara gick i fören. Därifrån lyckades han skjuta båten
fri från kedjan. Han
lät sig drivas med den svaga knappt märkbara flod som var på väg in
från havet och satt still lyssnade. För första gången den natten kände
han triumf. De svaga rösterna hördes där borta precis som förut, så
ingen hade hört honom. Efter en stund tystnade mumlet. Han kunde ana
hur mannen därborta förtöjde sin båt och klev iland. Det
var först helt framme vid mannens hus som han nådde ifatt honom. Han
svor tyst. Hann mannen in i huset fullt av tjänstefolk, då var det försent.
Då hade han misslyckats. Men till hans överraskning gick mannen inte
fram till porten, utan öppnade en lucka ner till källaren och klev
ner. Han väntade några ögonblick, sedan kände han på luckan. Den
var olåst och öppnades utan gnissel. Han smög tyst ner. Ljuset från
en lampa bländade honom, trots att lampan fanns någonstans runt ett hörn.
Han hörde mannen rumstera där bakom hörnet. Nu
gällde det. Han drog fram sin långa kniv. Ett stick snett in under
revbenen riktad snett uppåt. Så skulle han göra, så som han övat så
många gånger. Nu måste det ske. Han gick runt hörnet. Det behövdes
bara fyra snabba steg och ett hugg, sedan satt hans kniv djupt instucken
under mannens revben, rakt in i hans hjärta, och det innan hans offer
ens hunnit fatta att han inte längre var ensam… Efteråt
kände han sig nästan lycklig där han stod och såg ner på den döde.
Han grep efter kniven, men så insåg han att det var bäst att den fick
sitta kvar där den satt ett tag till. För drog han ut den nu skulle
massor av blod komma ut ur såret och bloda ner både honom och allt
annat där i källaren. Han rotade nervöst efter brevet han fått i
uppdrag att ta med sig därifrån. Kände hur hans hjärta bultade allt
fortare när han inte genast hittade det. Men så kände han äntligen
pergamentet med handen. Nu skulle han inte behöva komma tillbaks till
den skallige med oförrättat ärende. Han vecklade upp brevet och läste
de första raderna, trots - eller kanske just därför - att han fått
stränga order om att inte göra just detta. Efter att han läst färdigt
stod han stilla en lång stund och bara andades snabbt. Sen insåg han
att han hade ännu ett stort olöst problem. Vad skulle han göra med
kroppen? Hittades liket där nere i källaren skulle hans uppdragsgivare
bli tvärilsken. Hans order hade varit tydliga. Det nedtyngda liket
skulle försvinna ner i djupet ute till havs, utan att kunna hittas. Och
huvudet måste skäras av. Det var viktigt. Vad skulle han göra? Det
var då han fick sin snilleblixt. Så skulle han bli av med kroppen. Men
då måste huvudet få sitta kvar… Döden och trätornet Det
var nära att mitt liv upphörde där i skogen, då när jag somnade på
min häst mitt i omstritt land. Då när stora döden hann ifatt oss.
Jag hade ingen aning om var jag var när jag vaknade, efter att ha
somnat där i skogen på hästryggen. Jag låg nedbäddad under en fäll
som luktade får. Nej, som stank av får. Glöden från en eldgrop
intill väggen en bit bort gav inte mycket ljus, men värmen från en mänsklig
kropp gjorde mig lugn. Småsnarkandet från andra människor en bit bort
kändes också tryggt. Jag hann märka att jag svettades av feber. Sen
tog det inte många sekunder innan jag sjönk tillbaks in i feberdrömmarnas
land. När
jag vaknade igen var det helt tyst. Orkade bara vrida mig runt en aning,
men upptäckte bara att det inte fanns mycket att se. Den lilla stugan
var tom på folk. En livlig eld brann i eldgropen, så någon måste ha
varit där nyligen. Bredvid låg ett kokkärl och några kokredskap. I
rummet fanns sovbänkar ut efter väggarna. Annars var det tomt. Utanför
var det märkligt tyst. Resa mig, nej det orkade jag inte. Det tog en
evighet innan det kom in någon så jag kunde fråga var jag var. Det första
jag frågade, det var om han visste något om Tage. Fick först bara en
huvudruskning till svar, men fick sedan veta att Tage blivit förd till
huset bredvid där de pestsjuka låg och att han säkert var död nu.
Som så många andra, hade mannen sagt. Själv låg jag i det andra
huset dit de fördes som tycktes ha andra sjukdomar. Jag hade varit indränkt
i min egen ränneskita när de hitta oss där på våra hästar, berättade
mannen, så jag hade visst drabbats av fältsjukan. Den sjuka som tog
fler liv än öppna sår i vilken krigshär som helst. Mannen berättade
att hans uppgift var att ta hand om de sjuka i det hus jag låg i. Det
skulle bli även min uppgift, om jag blev frisk. Den
historia jag nu skall berätta, den är inte lätt att berätta, så den
får bli kortfattad. Det
tog några veckor innan jag, svag och utmärglad, kunde göra min del i
arbetet med att vårda de sjuka. De två små enkla sjukstugorna låg i
en bergsskreva, omsluten av ett flätat staket på den öppna sidan mot
dalen nedanför. Långt senare förstod jag att jag haft en väldig tur
som hamnade just där, för sjuka främlingar, de kördes oftast bort.
De sköts till och med ner med pilbåge eller armborst, om de trots
varningar försökte närma sig en by eller en stad. För rädslan för
att själv bli smittad av sjuka främlingar, den var stort då när
stora farsoten härjade som värst. När
jag kunde stå upp igen, blev det min uppgift att gräva gravar, något
som kanske räddade mitt liv därför att jag för det mesta vistades
utomhus. Skillnaden mellan de två små husen där nere i bergsskrevan,
den upphörde snart, för farsoten nådde oss alla. Båda husen blev
till pesthus. Då valde jag att bygga en koja för mig själv upp mot
bergväggen. Men
pesten, den kom jag inte undan. Varje gång jag var tvungen att lyfta
ett lik med spruckna öppna bölder till sin grav, kände jag ångesten
komma krypande i mig. Den fasan hade det nog inte ens gått att döva
ens med starkt bränt öl, om jag haft någon. Jag fick använda all min
uppfinningsrikedom för att lyckas begrava de döda och samtidigt undgå
att komma i närheten av de spruckna bölderna. Mat
och dryck sänktes ner till oss ovanifrån i en korg fastbunden i ett långt
rep. Där uppe på höjden kunde man ana ett trätorn som måste tillhöra
en liten träborg. Där uppifrån hördes hela tiden ett brus av ljud.
Men vilka våra räddande änglar där uppe egentligen var, det
funderade jag inte så mycket på. Inte då när döden besökte oss nästan
dagligen. Under de här månaderna som kommit att bli de förfärligaste
i hela mitt liv, gick jag mest omkring i ett töcken. Jag minns vagt att
jag ofta såg inre bilder där både jag och Tage låg nedslängda i en
av de massgravar jag själv grävt. Där på slänten ner mot det staket
som slöt oss inne. En
dag när jag gick helt nära staketet kom en pil farande. En varning som
sa, att över det staketet fick ingen gå. Fast senare fick jag veta att
några faktiskt flytt och att ändå inte blivit skjutna i ryggen. ”När
det finns så mycket död finns det ingen anledning att ha bråttom med
att ta liv”, fick jag höra en av skyttarna i borgvakten säga senare.
Ja det var en märklig tid. Men den där skyttens åsikt, den blev
faktiskt allt vanligare under de åren som följde. Varför ha ihjäl
folk när det fanns så få levande? Ja, så tänkte många. Det blev även
mitt rättesnöre som lagens man och är det än idag. Till
slut slutade det strömma till nya sjuklingar till vår inhägnad. Huset
jag bodde i blev allt tommare. Men en dag klev Tage in! Han hade överlevt.
Jag kunde inte tro mina ögon! Efteråt fick jag höra att borgfolket
ovanför förundrat hade hört på när Tage och jag började spela på
giga och flöjt där nere. Glada som vi var för att vi och några till
ännu levde. Ja
så var då helvetets tid var över för oss för denna gång! Efter det
började mathissen uppifrån plötsligt innehålla både kraftfullt öl
och en och annan läckerhet. Inte längre bara usel svagdricka, allt för
gammal salt sill, vattnig gröt och torra brödkakor. Fyrtio
dagar efter att det sista liket begravts släpptes vi ut ur vår inhägnad.
För efter fyrtio dagar ansågs vi vara smittfria. Fast vid det laget
hade vi redan skapat oss en hemlig utgång genom staketet och börjat
utforska omgivningen. När vi mötte våra välgörare där uppe på
borgen första gången, överraskade vi dem genom att hälsa på nästan
allihop med deras eget namn. Men
en sak hade vi inte lyckats lista ut och det var vem som var borgherre.
Fram mot oss kliver en spenslig yngling i lätt läderrustning med båge
på ryggen. Till min förvåning upptäckte jag, när jag blev hälsad
med framsträckt hand, att det inte alls var en yngling som var borgens
herre, utan en helt ung kvinna. Inte mycket mer än en flicka. Hon
presenterade sig som Ingeborg Albrektsdotter. Under de närmaste dagarna
förundrade det mig att fullvuxna män så självklart lydde denna späda
ungmö på kanske 12 - 13 vårar. När
vi nu var bland de levande igen blev vi pinsamt medvetna om att vi var i
stort behov av ett bad, och det blev vi också genast erbjudna. Jag har
väl aldrig vare sig förr eller senare varit så smutsig som då, så
det badet avnjöts tills vattnet började bli allt för kallt att sitta
kvar i. Vi var mycket försiktiga med att berätta vilka vi egentligen
var och våra värdar var lika försiktiga dom med att berätta vilka de
var. Borgen visade sig vara mer av en klippborg än en byggd träborg,
men lätt att försvara om det skulle behövas. Dessutom knappt synlig
från ridvägarna i skogarna runtomkring. Bara trätornet stack upp, och
inte ens det syntes om man inte visste vad man skulle titta efter.
Borgen liknade mest en rövarborg, och det var kanske det den var. Fast
Tage menade att den nog var en urgammal flyktborg, använd av folk i
trakten när det blev ofärdstid. Eller så var den kanske en plats för
de som ännu dyrkade de gamla gudarna. Det
var bara Ingeborg och några av hennes närmaste som hade annat än
enkla jaktvapen. Inslaget av kvinnor var påfallande stort, så Tage
hade nog rätt i det att borgen mest av allt var en flyktborg, även om
den säkert ändå var full av tjuvskyttar och småtjuvar. Under
våra första dagar i borgen kom flera kom fram och frågade efter sina
anförvanter, som lämnats som sjuka där nere i vår inhägnad. Tage
kunde ge besked om flera av de som det blev frågat efter. Men aldrig
ett positivt sådant, för vi var trots allt bara några få som överlevt. Det
var som om allt bara stannade upp inte bara för oss, då när stora döden
slog till. Ja verkligen allt! Vart man än red efter detta hemska, var
trakterna fulla av ödegårdar. Ibland stod hela byar öde. Jag insåg
att jag när jag väl kom hem aldrig mer skulle jag få se bryggorna så
fulla av skepp i Visby hamn som tidigare. Med än fler skepp som låg där
och väntade på sin tur ute på redden. I varje fall inte så många
som det jag såg då när jag var ung. Än idag, när jag gammal och gråhårig
sitter och låter teckna ner denna min historia, är landet fullt av
tomma byar. I Visby stad har inte ett enda nytt stenhus byggt efter att
stora döden slog till. Ja, det är faktiskt som om det är först nu när
jag låter skriva ner denna min historia, som jag riktigt inser hur hårt
vi faktiskt blev drabbade de där åren 1349 till -51. Hos
oss här på södra Gotlands rika jordar har inte mycket förändrats, för
hit har folk flyttat från magrare jordar i andra trakter, som då istället
lagts än mer öde. Ja något gott har eländet trots allt fört med
sig. Många som överlevde har faktiskt fått det bättre, därför att
de kunnat flytta från sina fattiga gårdar med magra jordar, till tomma
gårdar med rikare marker. Farsoten
förändrade allas våra liv. Inte minst mitt. Jag lärde mig att njuta
av livet. Lärde mig ta tillvara de möten och tillfällen som bjuds. Lärde
mig att leva i ögonblicket, för ingen visste vem döden skulle rycka
bort nästa gång. Ja detta lärde jag mig där ute i skogen. Då när första
pestvågen drog sig tillbaka. Senare
i livet, när jag lärt mig att inte döma andra så hårt för deras små
synder och brister, har det blivit lättare att se allt det goda i människan.
Men visst är det många jag sett som bara låtit sig förtvivlas av all
ondska och vanvett de mötte. Jag tror mig ha sett mer än en gång att
det är just denna förtvivlan som gör att vanliga goda människor
ibland släpper taget och låtit sig uppslukas av den ondska de själva
så nyligen fördömde. Låter det onda inom sig ta över. Ja hur som
helst så verkar det som om avståndet mellan det onda och det goda i människan
inte alltid är så långt. Det lärde jag mig under de där hemska åren…
Nog
med allt detta tunga! De månader som följde där i träborgen ute i
skogen, de var mycket ljusa. Raka motsatsen till det jag gått igenom. Några
av de bästa månaderna i mitt liv! För dödens ständiga närvaro avlöstes
av en livslust jag inte sett maken till. Glädjen över att vara bland
de som fått leva var stor bland alla där i borgen. Det mesta som behövdes,
det fanns i överflöd, nu när vi var så få kvar att dela på det som
fanns. Tage tog med liv och lust del i utflykterna runt om i trakten. Överallt
fanns det gårdar som stod tomma och öde, och där tog de för sig av
det som var övergivet och förde det med sig till borgen. Fast när skörden
stod där och bågnade oskördad på markerna, då kallades vi alla till
slitet med skörden. Då gick vi där sida vid sida med de bönder som
överlevt nere i dalgångarna. Skörden delades sedan lika mellan de som
deltagit i skörden. Lika mellan kvinnor och män. Även barnen fick en
liten andel. Själv
valde jag att syssla med annat, utom då när skörden måste in. Bågen
var mitt vapen medan svärdet var Tages, så jag förvandlades till jägare
under några lyckliga bekymmerslösa månader. Skogen var full av
villebråd. Om trakten hade haft en länsherre innan, så var det inte säkert
att den hade det nu. Och än mindre troligt var det nog att hans
skogsvaktare, om han var vid livet, brytt sig om lite tjuvjakt. Så
jakten, den var fri! Min
tid som jägare började med att jag fick tillbaks min långbåge som
tagits tillvara uppe i träborgen. Jag började genast träna upp min
styrka och skjutförmåga igen. Redan efter några dagar orkade jag spänna
den kraftiga bågen fullt ut. Min båge var längre än någon annans där
i borgen och så sköt jag också längre än någon annan. Det märkte
jag när jag efter någon dags övningar ställde mig femhundra fot från
tavlan. Ingen annan spände upp sin båge och klev fram. Istället kom
det allt fler för att titta på. Silas
mästerskytten var den som tränat upp mig till en mer än hyfsad skytt,
så de flesta av mina pilar träffade tavlan, även om det bara var någon
som hamnade nära mitten. När jag var färdig och spände ner min båge
såg jag att Ingeborg var en av de som tittat på. ”Kan
du träffa väl också eller bara skjuta långt?” frågade hon. Då
fick jag syn på hennes båge. En båge nästan lika lång som min. Längre
än min om man såg till våra kroppslängder. Och att det inte var
vilken båge som helst syntes även på avstånd. Det var en dyrbar båge
gjord av spansk idegran fick jag veta senare. Jag
sa inget utan stod avvaktande kvar med avsträngad båge när hon klev
fram. ”Bäst
av åtta pilar?” frågade hon. ”Du
väljer avståndet”, svarade jag. Ingeborg
ställde sig vid märket för trehundra fot. Ett långt avstånd för en
så ung kvinna. Ja för en ung pojke också för den delen. Hon gav mig
tecken att skjuta första pilen. Jag
strängade bågen efter att ha valt ut mina pilar. Styrfjädrarna hade
inte farit väl av att ha legat länge, så pilarna kunde fara åt alla
håll om det ville sig illa. Först efter att Ingeborg räckt över tre
av sina egna pilar till mig blev jag nöjd och kunde skjuta av den första
pilen. Den satte sig hyfsat nära mitten. Sedan
var det Ingeborgs tur. Jag lade märke till att hon spände sin båge
med hela kroppen så som bara en mycket erfaren skytt spänner sin båge.
Men inte bara det. Hon spände bågen ända bakom örat! Hon siktade
intuitivt utan möjlighet att sikta ut efter skaftet. Det hade jag bara
sett en skytt göra förut. Silas! Och han hade tränat upp sin styrka
och förmåga i ett helt liv. Det
är ont om kraftfulla långbågskyttar, just för att det tar många år
att bygga upp styrkan i hela överkroppen. Ingeborg, som ännu var en
ung flicka, hon kunde bara ha skjutit i några år. Ändå kunde jag
bara häpet se på när hennes kraftfulla skott satte sig straxt innanför
mitt egen. När
vi till sist gick fram och studerade tavlan såg jag att Ingeborgs åtta
pilar inte bara satt bättre än mina, de satt dessutom nästan lika
djupt i tavlan. Det hade varit överraskande stor kraft i hennes skott,
trots att hon var så klent byggd. Hon måste ha börjat träna upp sin
armstyrka redan som mycket liten flicka. Jag erkände mig besegrad genom
att buga inför henne. Från
den dagen jagade jag för det mesta tillsammans med Ingeborg och två av
hennes män. När vi delade upp oss två och två för att lättare
komma nära ett byte, blev det allt oftare hon och jag som jagade
tillsammans. Även om jag upptäckte att de andra följde oss tätt i hälarna
till en början. Sina mäns trohet, den hade hon tydligen. Men efter en
tid litade de tydligen på mig och lämnades oss ifred. På
kvällarna var det ofta hon och jag som språkades vid. Då och då möter
man en människa som inte bara är intelligent utan tycks var född
klok. Ingeborg var en sådan människa. Obegripligt klok för sin unga
ålder. Hon var även en intelligent utfrågare och hade snart lockat av
mig mina hemligheter. Men även om jag tyckte mig lära känna henne väl,
släppte hon aldrig ifrån sig sitt korta livs historia. Men att hon kom
från en förmögen och bildad släkt, det rådde det dock inget tvivel
om. Livsglädjen
fick också till följd att det skapades mycket nytt liv som ersättning
för alla som gått förlorade. Jag blev utvald av en kvinna vid namn
Gerda och hon blev min sängkamrat i en god månads tid. Men
så en dag försvann hon bara. Hon hade rest iväg med ett litet sällskap
till sina gamla hemtrakter. Gerda fick med sig det hon ville ha, för
hon fick en son, Jakob Trätäljare, min son. Honom har jag lärt känna
i vuxen ålder. Till slut fick jag Jakob att flytta till Stralsund och där
har jag, min hustru och mina andra barn ofta besökt honom och hans
familj. Fast det är en helt annan historia än den jag nu berättar. Efter
några lyckliga månader kom uppvaknandet till verkligheten. Folk började
lämna träborgen där i skogen. För farsotens värsta härjningar var
över. Det var dags att söka upp fränder och vänner och se vilka som
ännu var i livet. Även
kriget var över. Ja det var omöjligt att strida vidare nu efter dödens
härjningar. Men någon lag och ordning det fanns det inte, därför att
sysslolösa legoknektar nu istället för att strida för någon furste,
härjade för egen vinnings skull. Som landsvägsrövare eller som sjörövare.
Laglösheten var även stor därför att mer än en av de fogdar som
normalt höll efter lagen, nu antingen låg i sin grav eller hade annat
för sig. Inte ens innanför stadsmurarna var man säker sa ryktet. Men
det var ändå dags att bryta upp! Längtan efter att få veta hur det gått
för fränder och vänner, den blev för stor. Ingeborg
såg till att vi fick en rikligare utrustning än den vi haft då när
vi kom ridande till trakten. Och hon insisterade på att två av hennes
män följde oss på resan till Stralsund. När vi skiljdes åt gav jag
henne namnen på mina fränder och vänner i Stralsund och i Lübeck, om
hon någon gång behövde hjälp. Hon fick ett följebrev att visa upp i
våra handelshus där, eller för vår agent i Rostock, med order om att
hjälpa henne på alla sätt. När vi skulle ge oss iväg bad hon oss vänta
medan hon gjorde sig i ordning, för hon hade bestämt sig för att själv
rida med oss en bit på vägen. När
hon kom ut och satte sig upp på sin häst tittade jag häpet på henne.
Hon hade på sig en rustning som skulle kunnat hedra en furste. Hon bar
den allt för stora rustningen med självklar värdighet. Var hade hon
stulit den? Han
tog ivrigt emot pergamentet. Vecklade upp det och läste. Gned med
handen över pergamentet. Det som skulle göra honom mycket rik. Mycket
arbete skulle det bli. En hel del silver skulle det kosta. Men han
skulle bli rik! Äntligen skulle han få ordning på sina dåliga affärer.
Hans mor skulle bli stolt. ”Berätta
igen om hur du gjorde.” ”Låg
och väntade i båten. Precis där du sa. Han misstänkte inget. Död
innan han fattade vad som hände…” ”Märkte
han inget? Han skulle ju hinna förstå att han skulle dö!” ”Jo,
det gjorde han. Han skrek till, det gjorde han. Men det hörde ingen.
Ingen fara. Vi var lång bort från allt. Och han kände säkert livet
rinna ur sig. Jo det gjorde han. Han kände skräcken. Smärtan.” ”Och
vad gjorde du sen? Berätta varje detalj!” ”Sen
sänkte jag honom. Mitt i rännan där vattnet var som djupast, där du
sa. Det gjorde jag. Tyngd av den tunga kedjan. Just som du sa.” ”Men
huvudet då?” ”Ja
just det. Det sänkte jag på ett annat ställe. Precis som du sa.” ”Och
blodet?” ”Blodet?” ”Ja,
blodet?” ”Blodet?
Jo just det. Då när jag skar av huvudet. Ja huvudet, det skar jag av
iland precis som du sa. Inget blod i båten. Precis i strandkanten. Lätt
att tvätta bort. Precis som du sa.” Så
det hade blivit som han befallt! Han vände sig bort för att dölja
sitt upprörda ansikte för den ynklige darrande mördaren. Gick hastigt
därifrån. Rikedom, det var den som lockat. Men hämnden? Den hade känts
bättre än han väntat sig. Mycket bättre! Boken
beräknas komma ut 2013!
|
Bokens omslag pdf
Skiss till start på boken
med arbetstitel. Här kan du läsa Inskrift Fide kyrka, delvis borttagen: "Husen satta i brand, folket
sörjande nedhugget. Kort historik om tiden Botulf är verksam (Shockwave bildspel). Prolog: Kap 1: Nå låt oss börja En dörr spikas igen De två slagen! Kunskapare i fiendeland Feber! En mördares bekännelse Döden och trätornet Kap 2: Lagman i Stralsund Stora Gretes uppdrag Greve Gerts blodsbot På drottningens uppdrag Kap 3: En förnedrande hemresa Hästen i havet Det oväntade Stridskniven ...
Framsidesbild:
|
Botulf Kattlund
försöker lösa ett brutalt mord, och mitt i
allt detta invaderas Gotland ...
