Vad händer efter
invasionen 1361?
Invasionen 1361 var brutal. Men hur gick det sen? Blev ön dansk? Återhämtade den sig? Innan ön blev invaderade igen för andra gången, 1391. När friheten försvann helt, det vet vi. Underkastelsebrevet skrevs under den 10 maj 1412. 19/5 1361: Representanter från Lübeck, Wismar, Stralsund och Stettin samlas i Rostock för att fördela betalningen av de 4 000 mark lybskt som Valdemar krävde för rätten att handla med sillen i Skåne. En väldig summa. 22/7: Kung Valdemar reser från Öland och landstiger på Gotland. 1/8: På hansadagen i Greifswald utfärdas handelsförbud mot Danmark. 8/9: På hansadagen i Greifswald förklarar Hansan krig mot Danmark. Valdemar lämnar både Gotland och Öland. Under ett helt år kallar han sig inte en enda gång för gutarnas konung. |
Det var ett dyrbart misstag
att invadera Gotland.
En uppfattning om vad som hände sen företräds av Dick Harrison. Enligt honom gjorde Valdemar
aldrig avkall på Gotland. Frågan om när Gotland blev danskt
grubblar till exempel den ledande danske forskaren Anders
Bøgh på. Han menar att Valdemar MÖJLIGEN fick Gotland
1366 (2). Det
traktat där gamle Albrekt försöker slå en kil mellan kung Valdemar och
hans allierade kung Håkon. Genom att 'ge' Valdemar områden som Valdemar
antingen redan kontrollerade, eller som han själv först måste erövra. Bl.a.
Gotland. Ett försök till splittring som Albrekt misslyckas med enligt Anders
Bøgh. "De
allmänna sjöstädernas sändebud till Wisby, församlade i Stralsund:
begär av er, på grund av kriget mellan dem och deras allierade, att ni antingen
underkasta er Sverige eller Danmark, och sänder bud om detta till
hansadagen i Lübeck den 11 mars 1369." Om Visby besvarade frågan om vem som
skulle ha skatten efter kriget, det vet vi inte. Troligen behövdes det
inte för att utvecklingen i norra Tyskland under våren 1369
gav Visby respit.
Därför att 18 nordtyska furstar sade upp freden med
Mecklenburg och Holstein. En utveckling som gjorde det möjligt
för Hansan att ensidigt inledda fredsförhandlingar med Danmark redan den
13 juli. Efter beslut möjligen taget just på hansadagen den 11 mars. I januari 1370 vet vi att frågan är löst. För då tar Visbys skepp upp tull till bekostnad av kriget precis som vilken annan hansastad som helst.
Men en fullständig brytning blev möjlig
först i mars 1370. Först då upphörde alliansen mellan hansan och
furstarna, enligt ingånget avtal -68. Brandskattningen gjorde brytningen möjlig, tillsammans med det att Mecklenburg och Holstein försvagades av att 18 nordtyska furstarna sade upp freden med dem. Fast de 18:s fejd handlar mer om de försöker utnyttja situationen för egen del, än att de vill hjälpa Valdemar. Men visst har Valdemar delvis varit framgångsrik i sina försök att från sin landsflykt skapa ett militär angreppsfront från söder. Konflikten med de 18 furstarna ledde
till ett avgörande slag den 29 november i Roggendorf
sydost om Mölln en bit in i Mecklenburg. Dagen innan undertecknandet av
stilleståndsavtalet i Stralsund, mellan Valdemar och Hansan. Järn-Henriks vinner slaget men förlorar ändå stort. Mecklenburg och Holstein kommer ur det hela kraftigt försvagade. Något som möjliggör för hanseaterna att först ingå separat stillestånd med Valdemar, och senare utmanövrera både Albrekts och Henriks intressen i den fred som följde året därpå. Redan i januari, månader före fredens undertecknande, ser vi hur Valdemar agerar som om Skåne är hans. Han bekräftar de preussiska städernas privilegier på Skånemarknaden. Inte mycket är
givet då hösten 1369. Men Hansan gör det de brukar göra. Stödjer den
svagaste, nämligen Valdemar. Hansan hade vunnit sin seger, kontrollen
över sillmarknaden. Resten var inte lika viktigt. Och det de trots allt
inte ville ha, det var ett starkt Mecklenburg som slukade Sverige,
Skåne, Lolland-Falster, och senare även den danska kronan. Inte heller
ett starkt Holstein som satt som pantherrar i Jylland, Kalmar och Gotland.
- Kung Albrekt får aldrig Skåne, trots att så avtalats. Men först och främst, från hanseatisk synvinkel: - Sjöstädernas privilegierna på Sillmarknaden blir
bekräftade.
Vid stilleståndsavtalet senhösten 1369 är det
enkla svaret. Svaret vi väljer beror till stor del på med vilket perspektiv man ser på det
hela. Utifrån ett fursteperspektiv så såg
greve Henrik det som så
att hans pantbrev på Gotland och Visby från 1364 fortfarande var
gällande. 1364 deklarerar en hansadag att Visby varken är den svenske eller den danske kungens undersåtar. Stödjer alltså Visby i att Järn-Henriks pantbrev är värdelöst. Det brev kung Albrekts gav till sin blivande svåger, som tack för hjälpen med att erövra Sverige. Både Valdemar och
Henrik gör anspråk på en ö ingen av
dem kontrollerar. En ö där ingen furste ännu lyckats bygga en
tvångsborg. Sett från gutarnas perspektiv så handlade kampen mot furstarna om att lyckas behålla sin urgamla skattefrihet och sina övriga privilegier. Garanten för det hade länge varit det svenska kungahuset. Magnus och Håkon, som båda fortsatte kalla sig kungar av Sverige intill sin död. Drottning Margareta lovade troligen att bekräfta de urgamla avtalen. Och troligen var det just därför som Visby var tidiga med att erkänna Oluf Håkonson som kung 1376. Den extremt låga årliga gutniska
skatten på 280 marker penningar, avtalat 1285, gjorde Gotland lite
värt. Flera furstar hade försökt höja skatten, men misslyckats.
Värdet i panten av ön kunde bara höjas med härmakt, men först och
främst bara upprätthållas genom ett dyrt bygge av en tvångsborg på ön. 1: Handeln med varor över Novgorod till England och Flandern är
välkänd. Den handeln överlevde både digerdöden och invasionen. Att rikedomen på landsbygden kom från farböndernas egen handel, det är en seglivad myt. Farmännens handeln upphörde redan under vikingatid. Så den rikedom som bekostat alla kyrkbyggen på ön, den kom inte från farmännens utrikeshandel, utan från handeln med livsmedel. Över Visby, för detta var en handel som staden hade monopol på. Befolkningen på Gotland minskade med 75 % under andra halvan av 1300-talet. Det gjorde att ett av de två ben som gutarnas rikedom grundades på, knäcktes. Efter att frågan om Gotlands tillhörighet lösts genom freden 1370, så var Visby fortfarande mycket stora på Englandshandeln. men exporten av livsmedel till Livland hade minskat drastiskt. När Visby 1376, som en av de första,
svär trohetsed till den just myndige kungen Olof Håkansson. Då sägs
inget om det gutniska landet. Det har upphört att ha betydelse. Runt 1340 hade Gotland en befolkning kring
50.000, nästan lika många som
idag (59.000). Först drabbas ön av pesten. Då dör mellan 50 och 60 %.
Sen drabbas landets befolkning av Valdemars slakt. Mellan 1.500 och 2.000
mötte troligen Valdemars erfarna här på 2.500 man vid Fjäle mur. De
från de två södra settingarna hann nog aldrig fram innan slaget var
över. Hur många som lyckades fly upp mot norr vet vi inte. Den första Mecklenburgska
påhälsningen kom enligt lübska Detmarskrönikan 1391, tjugo år efter
freden 1370. Det verkliga problemet började 1394
när Mecklenburgarnas och Vitalianernas hövitsman i Stockholm,
Albrekt van Peckatel, samlade sina styrkor och landsteg på ön för att
ta Visby. Något som ledde till att drottning Margrete sände Sven Sture
till ön. Redan året innan hade hertig Johans vitalianer härjat så vilt
att sillmarknaden blev inställd. Osäkerheten om vart Gotland egentligen hörde
levde kvar under unionstiden.
Det norska riksrådet fick uppdraget att fastställa tillhörigheten. Om
de
gjorde det vet vi inte. Erik av Pommern blev efter sin avsättning de resterande vitalianernas ledare åren 1438 till -49.
Så vem av de två var det egentligen som Visby
hyllade? Prinsen av Sverige, eller kungen av Danmark? Var det kanske rent
av så att Visby och Gotland aldrig någonsin räknade sig själva som
trogna något annan än Magnus och Håkon? Och därmed Oluf.
|