Vad händer efter invasionen 1361?
När blev Gotland danskt?

En berättelse om gutarnas nedgång och fall.

Invasionen 1361 var brutal. Men hur gick det sen? Blev ön dansk? Återhämtade den sig? Innan ön blev invaderade igen för andra gången, 1391.

När friheten försvann helt, det vet vi. Underkastelsebrevet skrevs under den 10 maj 1412.

19/5 1361: Representanter från Lübeck, Wismar, Stralsund och Stettin samlas i Rostock för att fördela betalningen av de 4 000 mark lybskt som Valdemar krävde för rätten att handla med sillen i Skåne. En väldig summa.

22/7: Kung Valdemar reser från Öland och landstiger på Gotland.

1/8: På hansadagen i Greifswald utfärdas handelsförbud mot Danmark.

8/9: På hansadagen i Greifswald förklarar Hansan krig mot Danmark.

Valdemar lämnar både Gotland och Öland. Under ett helt år kallar han sig inte en enda gång för gutarnas konung.

 

Det var ett dyrbart misstag att invadera Gotland. 

Källäget är vagt. Inget vet riktigt vad som hände, efter handelsförbud och krigsförklaring från Hansan. Men att alla eventuelle utbetalningar till Valdemar frös inne, det är givet. Valdemar fick knappast vare sig ut de höga intäkter som avtalats kring sillhandeln, eller den jämförelsevis låga guteskatten. Valdemar vann slagen, men förlorade 'kriget'.

En uppfattning om vad som hände sen företräds av Dick Harrison. Enligt honom gjorde Valdemar aldrig avkall på Gotland. 
Frånvaron av texter som berättar hur Valdemar blev av med ön är tecken nog för Dick Harrison. Om Valdemar kastats ut borde någon tagit åt sig äran. Det borde åtminstone ha nämnts i någon krönika. Dick Harrison formulerar sig därför bestämt och tveklöst. Valdemars styrde över gutarna. Han använder ord som "kontrollerades av Valdemar" om läget på ön 1364. Och "behärskades av dansken" om 1368 (1). Samtidigt som han ändå menar att ingen riktigt vet hur det såg ut på plats. 

Jag är inte överens med
Dick Harrison. Jag ser det som troligt att Valdemar helt enkelt lämnade ön med allt sitt folk, och det inom en månad. För det fanns helt enkelt ingen tvångsborg där en mindre kvarlämnad styrka kunde sitta säkert. 
Att vinna slag är inte detsamma som att vinna krig. Valdemar vann flera förödande brutala segrar. Men makten att behärska Gotland och Visby, den hade han inte. Inte efter att hansan förklarat krig. 
Avrättningen av borgmästarna och delar av rådet 1342
, just för att de i hemlighet betalat ut skatten till Magnus. Just detta säger oss att Hansan helt enkelt inte tillät Visby att betala ut sin fjärdedel på 70 marker av gutarnas låga skatt på 280 marker årligt. Detta var den blodiga läxan från halshuggningarna 1342. Och landsbygden, den hade väl knappast ens möjligheten att få ihop till sina tre fjärdedelar under de följande svåra åren.
Dessutom så hävdar jag att det FINNS källtexter som vi inte kommer undan att försöka tolka, och som ger oss en annan bild än den att Gotland blev danskt.

Frågan om när Gotland blev danskt grubblar till exempel den ledande danske forskaren Anders Bøgh på. Han menar att Valdemar MÖJLIGEN fick Gotland 1366 (2). Det traktat där gamle Albrekt försöker slå en kil mellan kung Valdemar och hans allierade kung Håkon. Genom att 'ge' Valdemar områden som Valdemar antingen redan kontrollerade, eller som han själv först måste erövra. Bl.a. Gotland. Ett försök till splittring som Albrekt misslyckas med enligt Anders Bøgh.
(1) Dick Harrison: Visby Brandskattningen/Gotland blir danskt s 148.
(2) Anders Bøgh: Sejren i kvindens hånd; 
      Kampen om magten i Norden ca 1365 - 89. s 26.

Historien behöver tolkas med och inte mot källorna. Kanske var det så att Magnus och Håkon fortsatte att få gutaskatten, fram till starten av 2:a hansakriget hösten 1367? Man kan bara gissa. Ingen vet. Men att skatten inte kunde betalas ut under ett krig där Hansan var inblandad, det var som sagt givet. Och att det var så 1368, det vet vi med säkerhet från bevarat protokoll från de vendiska städernas samling i Stralsund den 6 oktober 1368. Ett möte mitt under kriget. En viktig källa som varken Dick Harrison eller Anders Bøgh förhåller sig till:

"De allmänna sjöstädernas sändebud till Wisby, församlade i Stralsund: begär av er, på grund av kriget mellan dem och deras allierade, att ni antingen underkasta er Sverige eller Danmark, och sänder bud om detta till hansadagen i Lübeck den 11 mars 1369." 
(Min översättning).


"Die zu Stralsund versammelten Sendeboten der gemeinen Seestädte an Wisby: fordern es auf, sich wegen des Krieges zwischen ihnen und ihren Verbündeten einerseits und Dänemark andrerseits Schweden zu unterwerfen, und den 1369 M rz. 11 zu Lübeck stattfindenden Hansetag zu besenden."

Om Visby besvarade frågan om vem som skulle ha skatten efter kriget, det vet vi inte. Troligen behövdes det inte för att utvecklingen i norra Tyskland under våren 1369 gav Visby respit. Därför att 18 nordtyska furstar sade upp freden med Mecklenburg och Holstein. En utveckling som gjorde det möjligt för Hansan att ensidigt inledda fredsförhandlingar med Danmark redan den 13 juli. Efter beslut möjligen taget just på hansadagen den 11 mars. 
Frågan om Visbys tillhörighet avgjordes troligen på senhösten 1369, någon gång mellan stilleståndet den 30 november 1369 och januari 1370. 

I januari 1370 vet vi att frågan är löst. För då tar Visbys skepp upp sundtull precis som vilken annan hansastad som helst. Fast hur den lösningen såg ut, det kan vi bara ana.

Hansan påbörjade en brytning med Mecklenburg och Holstein, efter att dessa brandskattat staden Mölln. En stad mitt på saltleden. En attack på en allierad för Mölln var pantad till Lübeck, av hertig Erik dy av Saxen-Lauenburg.
Attacken blev förevändningen för att inte bevilja fler lån till Mecklenburgs krigsföring, och för de separata förhandlingar om stillestånd som Hansan inlett med Valdemar i Stralsund 13 juli 1369.

Men en fullständig brytning blev möjlig först i mars 1370. Först då upphörde alliansen mellan hansan och furstarna, enligt ingånget avtal -68.
Saltleden genom hertig Eriks Lauenburg, höll på att färdigställas som kanal. Från saltgruvan i Lüneburg ut till floden Elbe var den klar. Från Elbe upp till Lübeck blev kanalen helt klar några årtionden senare.

Brandskattningen gjorde brytningen möjlig, tillsammans med det att Mecklenburg och Holstein försvagades av att 18 nordtyska furstarna sade upp freden med dem. Fast de 18:s fejd handlar mer om de försöker utnyttja situationen för egen del, än att de vill hjälpa Valdemar. Men visst har Valdemar delvis varit framgångsrik i sina försök att från sin landsflykt skapa ett militär angreppsfront från söder.

Se bilden i större storlek.

Konflikten med de 18 furstarna ledde till ett avgörande slag den 29 november i Roggendorf sydost om Mölln en bit in i Mecklenburg. Dagen innan undertecknandet av stilleståndsavtalet i Stralsund, mellan Valdemar och Hansan.

Järn-Henrik och hans svärfar gamle hertig Albrekt besegrar de 18 furstarna, ledda av hertig Magnus av Lüneburg, markgreve Otto av Brandenburg, hertig Erik dy av Lauenburg och greve Adolf av Holstein. 

Järn-Henriks vinner slaget men förlorar ändå stort. Mecklenburg och Holstein kommer ur det hela kraftigt försvagade. Något som möjliggör för hanseaterna att först ingå separat stillestånd med Valdemar, och senare utmanövrera både Albrekts och Henriks intressen i den fred som följde året därpå. Redan i januari, månader före fredens undertecknande, ser vi hur Valdemar agerar som om Skåne är hans. Han bekräftar de preussiska städernas privilegier på Skånemarknaden.

Inte mycket är givet då hösten 1369. Men Hansan gör det de brukar göra. Stödjer den svagaste, nämligen Valdemar. 
Striderna och belägringarna under året som gått hade ofta slutat i avtal utan någon egentlig segrare. Resulterade i det som mest ser ut som stilleståndsavtal. Striderna upphörde helt enkelt. Troligen för att digerdöden härjade svårt och gjorde fortsatt strid näst intill omöjlig.

Hansan hade vunnit sin seger, kontrollen över sillmarknaden. Resten var inte lika viktigt. Och det de trots allt inte ville ha, det var ett starkt Mecklenburg som slukade Sverige, Skåne, Lolland-Falster, och senare även den danska kronan. Inte heller ett starkt Holstein som satt som pantherrar i Jylland, Kalmar och Gotland.
Men att Hansan lyckades med sina balanskonster de följande åren, det berodde även på Valdemars och drots Henning Podebusks förmåga att spela ut Valdemars två svärsöner mot varandra. Kung Håkon och hertig Henrik. För utan Valdemars många vaga passiviserande löften om vem som skulle ärva den danska tronen, så kunde utvecklingen mellan freden 1370 och Valdemars död -75 lätt ha tagit en annan riktning. 


Med stilleståndet inleds en lugn period som leder till följande:

- Kung Albrekt får aldrig Skåne, trots att så avtalats.
- Gotland får behålla sina urgamla friheter. Förblir ett skatteparadis.
- Grevebröderna Henrik och Claus förlorar Jylland, för andra gången.
- Hertig Albrekt behåller inte Lolland-Falster och de sydliga öarna.
- Unge Albrekt, Valdemars dotterson, blir aldrig dansk kung.

Men först och främst, från hanseatisk synvinkel:

- Sjöstädernas privilegierna på Sillmarknaden blir bekräftade.
- Mecklenburgs maktambitioner slås i spillror.
- Kung Albrekts position i Sverige försvagas kraftigt.
- Greve Henriks pant i Gotland förblir värdelös.
- Hansan styr över Skånes viktigaste borgar i åratal.

Tre mäktiga halvbröder symboliserar Sjöstädernas seger:
- Simon Swerting, borgmästare i Lübeck.
- Herman van Flanderen, borgmästare i Visby.
- Greger Swerting, rådsherre i Stralsund, Skånes hövitsman.
Alla söner till den halshuggne Visbyborgmästaren Herman Swertings hustru Helvig Zobber. Han som avrättades 1342, beskrivet i Prologen till Eldskytten.
Sönerna hängde upp en minnestavla över Herman i nuvarande domkyrkan i Visby. Den hänger där ännu.


Så när blev egentligen Gotland danskt?

Vid stilleståndsavtalet senhösten 1369 är det enkla svaret. 
Fast det ett säkrare svar det har vi först 1376 efter Valdemars död, då när Visby svor trohet till Oluf Håkonsson.

Svaret vi väljer beror till stor del på med vilket perspektiv man ser på det hela. Utifrån ett fursteperspektiv så såg greve Henrik det som så att hans pantbrev på Gotland och Visby från 1364 fortfarande var gällande. 
Fast det vägrade Järn-Henriks arvfiende kung Valdemar acceptera. De två furstar som var de enda som alltid stod emot varandra, i en tid då alla andra ständigt bytte sida. 
Valdemar skrev sig allt oftare som gutarnas konung efter pantbrevets utfärdande 1364. Först och främst under 1365. Sen upphörde han mer eller mindre igen.

1364 deklarerar en hansadag att Visby varken är den svenske eller den danske kungens undersåtar. Stödjer alltså Visby i att Järn-Henriks pantbrev är värdelöst. Det brev kung Albrekts gav till sin blivande svåger, som tack för hjälpen med att erövra Sverige.

Både Valdemar och Henrik gör anspråk på en ö ingen av dem kontrollerar. En ö där ingen furste ännu lyckats bygga en tvångsborg.
På någon tidspunkt fick Henrik troligen Öland istället för Gotland. För hans svärfar gamle Albrekt överlåter både Kalmar och Öland till sin son kung Albrekt många år senare. Möjligen så fick Järn-Henrik Öland redan hösten 1367, kort efter att han och Albrekt erövrat den från Håkon.

Sett från gutarnas perspektiv så handlade kampen mot furstarna om att lyckas behålla sin urgamla skattefrihet och sina övriga privilegier. Garanten för det hade länge varit det svenska kungahuset. Magnus och Håkon, som båda fortsatte kalla sig kungar av Sverige intill sin död. Drottning Margareta lovade troligen att bekräfta de urgamla avtalen. Och troligen var det just därför som Visby var tidiga med att erkänna Oluf Håkonson som kung 1376.

Den extremt låga årliga gutniska skatten på 280 marker penningar, avtalat 1285, gjorde Gotland lite värt. Flera furstar hade försökt höja skatten, men misslyckats. Värdet i panten av ön kunde bara höjas med härmakt, men först och främst bara upprätthållas genom ett dyrt bygge av en tvångsborg på ön.
Det är bara det att Valdemars slakt på öns bönder hade sänkt värdet på panten i ön drastiskt. För att
Gotlands rikedom kom från två håll. Dels från handeln över Novgorod, dels från handeln med gutniska landet. 

1: Handeln med varor över Novgorod till England och Flandern är välkänd. Den handeln överlevde både digerdöden och invasionen. 
2: Mindre känt är försäljningen av livsmedel från gotländska landsbygden. till de nya östersjöstäderna Reval, Riga, Dorpat och Pernau. Städer som inte hade ett eget omland stort nog att fylla behoven. 
Så för Visby var  ensamrätten på handeln med gutniska landet lika viktigt som handelsprivilegiet i Novgorod. Den handeln överlevde INTE invasionen.

Att rikedomen på landsbygden kom från farböndernas egen handel, det är en seglivad myt. Farmännens handeln upphörde redan under vikingatid. Så den rikedom som bekostat alla kyrkbyggen på ön, den kom inte från farmännens utrikeshandel, utan från handeln med livsmedel. Över Visby, för detta var en handel som staden hade monopol på. 

Befolkningen på Gotland minskade med 75 % under andra halvan av 1300-talet. Det gjorde att ett av de två ben som gutarnas rikedom grundades på, knäcktes. Efter att frågan om Gotlands tillhörighet lösts genom freden 1370, så var Visby fortfarande mycket stora på Englandshandeln. men exporten av livsmedel till Livland hade minskat drastiskt.

När Visby 1376, som en av de första, svär trohetsed till den just myndige kungen Olof Håkansson. Då sägs inget om det gutniska landet. Det har upphört att ha betydelse.
Längre fram utmanas Visbys ensamrätt till handeln med gutniska landet, just av de Mecklenburgska städerna Wismar och Rostock. Men freden 1370 gav Visby respit på nedgången. Med hjälp av de allierade främst i Lübeck och Stralsund, så fördröjdes stadens nedgång med två decennier.

Runt 1340 hade Gotland en befolkning kring 50.000, nästan lika många som idag (59.000). Först drabbas ön av pesten. Då dör mellan 50 och 60 %. Sen drabbas landets befolkning av Valdemars slakt. Mellan 1.500 och 2.000 mötte troligen Valdemars erfarna här på 2.500 man vid Fjäle mur. De från de två södra settingarna hann nog aldrig fram innan slaget var över. Hur många som lyckades fly upp mot norr vet vi inte.
Utanför Visby samlades ca 1.800 personer. Inte många av de kom undan.
I dessa slag dog en stor del av de som producerat det livsmedel som gått på export till de preussiska städerna i öster. Bara de längst nere i söder undkom troligen slakten. De hann helt enkelt inte fram i tid.
Kring 1410 hade befolkningen minskat till ca 12.500. En minskning med 75 % på 70 år. Både ön och staden var då full av tomma hus och gårdar.

Den första Mecklenburgska påhälsningen kom enligt lübska Detmarskrönikan 1391, tjugo år efter freden 1370. 
Hertig Johan brandskattade Bornholm och Visby mellan 25 mars och 8 september, på sin väg upp för att undsätta det belägrade Stockholm. 
Johan Magnusson var kung Albrekts brorson och medregent över Mecklenburg. Albrekt satt då fortfarande fängslad på Lindholmen i Skåne.

Det verkliga problemet började 1394 när Mecklenburgarnas och Vitalianernas hövitsman i Stockholm, Albrekt van Peckatel, samlade sina styrkor och landsteg på ön för att ta Visby. Något som ledde till att drottning Margrete sände Sven Sture till ön. Redan året innan hade hertig Johans vitalianer härjat så vilt att sillmarknaden blev inställd.
I fredsfördraget 1395 fick Mecklenburgarna utrymma Stockholm men behålla Visby. Albrekt och Erik släpptes fria från Lindholmen.
Erik begav sig till ön 1396 för att ta landsbygden från Sten Sture. Då bytte Sten sida. Hertig Erik Albrektsson dog redan året därpå 1397. Då förvandlade Sten Sture och Arend Styke Visby
till en centralort för kaperier. 
Men redan 1398 året därpå drevs de från ön av Tyska orden .

Underkastelsedokumentet från 10 maj 1412, undertecknat av bl.a. Botulf Kattlund, domare i Eke ting. Det markerar slutet på gutarnas urgamla frihet. Nu stiger skatten med över tusen procent. Och nu tvingas alla gutar göra dagsverken vid bygget av tvångsborgen Visborg. 

Efter 1420-talet besöks inte längre hansadagarna av Visbys representanter.

Osäkerheten om vart Gotland egentligen hörde levde kvar under unionstiden. Det norska riksrådet fick uppdraget att fastställa tillhörigheten. Om de gjorde det vet vi inte. 
Men Gotland och Visby är upptagna i Erik av Pommerns svenska skattebok från 1413. Och i unionsförslaget 1436 anges att Visby skulle skicka  ombud till svenska kungaval.
Källa: Lennart Bohman, Från Gotlands dansktid, Visby 1961 s. 72.

Erik av Pommern blev efter sin avsättning de resterande vitalianernas ledare åren 1438 till -49. 


Så när blev Gotland egentligen danskt? 

När Oluf Håkansson 1376 vid fem års ålder hyllades som kung av Danmark av Visby, då var Oluf även prins av Sverige. Son till Håkon som kallade sig för kung av Sverige och Norge ända fram till sin död 1380.

Så vem av de två var det egentligen som Visby hyllade? Prinsen av Sverige, eller kungen av Danmark? Var det kanske rent av så att Visby och Gotland aldrig någonsin räknade sig själva som trogna något annan än Magnus och Håkon? Och därmed Oluf.
Var det kanske rent av så att gutarna aldrig någonsin blev danska, under 1300-talet? 
Tja, helt omöjligt är det inte...


Albrekt av Mecklenburg – Wikipedia
Albrecht | Albrechts Bössor
Albrecht/Otto von Pecatel – Wikipedia
Vitaliebröderna – Wikipedia