Kap 1: Alltings början


Första kapitlet i boken Smutsiga hjärtan.
   

Obs råtext.
Boken beräknas komma ut aug 2020.

Ibland överträffar verkligheten fantasin. Furst Kestutis flykt från Marienburg, den har faktiskt hänt. Här återberättat så sanningsenligt det bara går.

 

Mars 1361: Furst Kestutis öde

 Tjelvar Pavaldsons liv har aldrig varit likt någon annans. Om det beror på att han är en passionerad man eller bara på att han inte är tillräckligt försiktig, det kommer hans vänner aldrig bli överens om. Men de som känner honom väl, de vet att Tjelvars liv alltid varit dramatiskt. Vet att segrar och nederlag alltid avlöst varandra i rasande takt. I vännernas ögon är Tjelvars liv helt enkelt en enda lång radda av oförutsägbara händelser.

Fast så ser inte Tjelvar på det själv. Där andra mest bara ser problem, där ser han helt enkelt möjligheter. Så har han det med den saken.

   

Märkligt så skarpa alla sinnen blir när faran är som störst. Synen blir så mycket bättre, och det blir även hörseln. Själv så märker han mest av att luktsinnet blir så mycket bättre. Doften från en blomma kan glida förbi på ett enda litet ögonblick, för att sedan vara borta. Men så är det inte när sinnena är skärpta. Då går det att dra in doften gång på gång. Som nu. Så märkligt. En bit bort har några vita kragblommor slagit ut på en sydsluttning, vårens första. De fullständigt bedövar Hanke med sin väldoft. Ändå kan han tvärs igenom väldoften utskilja de många dofterna från lägret där borta vid sjön. Svetten från människor, från hästar, röken, pisslukten …

Gryningsljuset är fortfarande svagt. Men med hjälp av sina skärpta sinnen så ser han varje torr kvist på marken. Undviker dem lika lätt som om det vore ljusan dag. De där kvistarna han bara inte får råka kliva på. För då går det illa. Riktigt illa.

Vågar han ta sig närmare? Behövs det? Nej, han har sett tillräckligt. Där borta i det litauiska lägret finns runt femhundra man. Så många att de känner sig säkra och slarvar med vakthållningen. Deras spanare har tydligen fortfarande inte upptäckt att en stor trupp korsfarare just anlänt till trakten. Korsfarare som precis som litauerna där borta i lägret, gjort räder in i fiendens områden. Under ledning av Henrik Kranichsfeld och hertig Albert av Saxen. Fast korsfararnas kunskapare fick reda på att även fienden gjorde räder bakom linjerna. Så Henrik och Albert, de valde att avbryta räden och vände hemåt.

Skulle de hinna överraska de där framme i lägret? Kanske. Än så länge är de märkligt nog inte upptäckta.

Hanke kan tydligt se tre fanborgar vaja borta i lägret, så alla de tre furstarna har samlats. Storfurst Algirdas och hans bror furst Kestutis, de som styr det väldiga riket tillsammans. Och så brorsonen Patrikas. Två mindre fanborgar är placerade helt nära kanten på vänstra flanken. Där borde Kestutis och Patrikas finnas. Just där bör attacken inledas.

Stort tack till Inga Baranauskienė, för hennes hjälp med att få detta så korrekt beskrivet som möjligt.

Medeival Litauania





Höger, dörr till vaktrum och Kestutis cell.
Gången ut ur borgen till vänster.

 


Muren till vänster som Kestutis firade sig nerför.

 



Torrgraven åt andra hållet, med porten

 

Borgens plan.

 

Sakta, sakta drar sig Hanke baklänges. Hans fötter undviker vant varje torr kvist. Nu måste han snabbt se till att rapportera det han sett. För att sen så snabbt som möjligt ta sig till sin häst. Det gäller att inte komma efter de andra vid anfallet. För han behöver framgång i dagens strid. Borgen Ekersberg var hans att kommendera. Några torn, en pallisad. Flera uthus. Och ett starkt kärntorn. Inget mer än en borg av trä, men den hade varit hans att kommendera.

Ekersberg hade belägrats av Kestutis styrkor för några dagar sen. Målet var som vanligt att röva och bränna, inte att erövra. Så när de bränt ner det mesta av träborgen, tömt förråd och rövat bort hästar, utan att Hanke uppifrån sin tillflykt i kärntornet kunnat göra ett dugg åt saken. Då hade litauerna retirerat. Bara lämnat kärntornet orört. Det enda i borgen som var gjort av sten.

Idag har han möjlighet att hämnas de av hans män som blev dräpta där vid Ekersberg. Den möjligheten tänker han göra det mesta möjliga av.

 

Det mullrar dovt från hästarnas hovar. Ändå travar de så sakta och försiktigt de bara förmår för att överraskningen ska bli så stor som möjligt. Och för att det egna fotfolket inte skall komma för långt efter. För gör de det, då kan det hela gå galet. Det är trots allt litauernas bästa krigare de är på väg att anfalla. Stridsvana män. Bara två av sina egna har Hanke med sig. En gute och en lett. Båda erfarna svärdsmän, men ovana vid strid med lans. Bara två för att så många dog, men mest för att hans hästar blev rövade där vid Ekersberg. Hästar som nu finns där borta i fiendens läger.

Hanke rider upp jämsides med Konrad Hoberg, en god stridskamrat. Konrad hälsar honom med en nick och ett leende just som fanorna reses. Tecknet för attack.

De ger hästarna fria tyglar. Går över i full galopp. Hanke kan se hur lägret vaknar till liv där framme. Den första varnande hornstöten ljuder, fast då är de redan framme. Ändå har många av litauerna hunnit upp i sadeln. Har fått med sig både lans och svärd. Jo, det är erfarna trupper de möter. Alltid med häst och vapen vid sin sida. Alltid beredda på strid i fiendeland.

De bryter lätt igenom första försvarslinjen, för att den är ojämn och bara delvis samlad. Även furstarna rider bland de sina och möter deras attack från sadeln. Hanke ser hur Konrad ute på högersidan stöter omkull hästen under en av dem. Den ryttaren är inte gråhårig, så det måste vara Patrikas, brorsonen. Själv blir Hanke attackerad från vänster och måste värja sig. Men han hinner se att Patrikas kastar sig upp på en ledig häst och flyr undan, skyddad av de egna. Patrikas försvinner bort mot storfursten Algirdas fanborg. Där borta sluts leden, blir allt tätare.

Hanke ser i ögonvrån hur även furst Kestutis kastas ur sadeln av en lans. Kestutis resliga gestalt går det inte att ta miste på. Berättelserna om honom är många. Fursten vräker sig i skydd bakom sin omkullridna häst. Hugger ut mot Werner Vindekaim, den som just vräkt honom ur sadeln. Werner faller, illa träffad. Även riddar Doiban riktar sin lans mot Kestutis. Men Kestutis glider smidigt undan, hugger ut mot Doibans häst, som störtar. Då attackeras Kestutis av en tredje ryttare med höjd lans, Werners bror Nicolaus Vindekaim. Kestutis har hunnit ta sig upp på en löshäst. Även Nicolaus häst snubblar omkull, illa träffad av Kestutis svärd.

En ung ryttare kommer till Kestutis undsättning, för med sig en ledig häst. Men det är en häst som Kestutis inte längre behöver. Kestutis ger den unge ryttaren order om att rida undan med hästen. Men hästen sparkar sig fri, spärrar vägen. Bara några ögonblick, men det räcker. Hanke hinner emellan. Den unge ryttaren huggs ner av guten Tjelvar, en av Hankes män.

Hanke riktar sitt vapen mot Kestutis. Nicolaus och flera andra skyndar till. Fursten stannar upp, tvekar. Tvingas inse att flykt inte längre är möjlig.

Den unge ryttaren som skyndade till för att hjälpa sin furste, just han blev Kestutis olycksaliga öde. Ynglingen, och hästen, det kom att bli de som spärrade Kestutis väg.

Kestutis har kämpat väl. Vräkt tre riddare ur sadeln. Men nu sitter han där lugnt, sjunker ner i sadeln. Slappnar av. Drar sakta sitt svärd, räcker över det. Hanke Dunker tar emot det med båda händerna. Höjer svärdet i luften, böjer sitt huvud i respekt inför en värdig stridsman.

Ryktet om att deras värsta fiende tagits som fånge sprider sig snabbt i leden. Hertig Albert av Saxen skyndar till med sina korsriddare för att skydda flankerna. För Algirdas fanborg närmar sig. Striden står het en bit bort. Algirdas gör vad han kan för att frita sin bror. Många faller på båda sidor. Där mitt i stridens hetta finns varken segrare eller förlorare. Bara män som slåss desperat. Korsfararna börjar sakta dra sig baklänges, mer än nöjda med sin förnäma fångst.

 

Hundratrettio döda lämnar litauerna efter sig. Där vid sjön Wobels strand. Över tvåhundra hästar övergavs, och rikligt med erövrat byte lämnades kvar. Werner Vindekaim, han som först stötte Kestutis ur sadeln. Han dog dagen därpå av sina skador. Riddar Doiban som hamnat under sin häst, han skulle snart möta samma öde.

Kestutis, han fördes skyndsamt till fängsligt förvar i Marienburg. Eskorterad av hertig Alberts saxiska korsfarare.

 

Ett välfyllt nattkärl

Kestutis river och sliter, han måste få bli helt säker. Han får bort några till av de små och stora stenar som fyller hålrummet i muren mellan inre och yttre tegelväggen. En flat tegelsten, det är vad han känner. Han kan bara känna den flata ytan med fingertopparna. Det är för mörkt att se. Men jo. Bredvid den kan han känna ännu en flat sten.

Äntligen! Han är igenom. Tre meter mur har han skrapat och huggit sig igenom. Ett halvt år har det tagit. Månader av rädsla för att bli begravd av instörtande stenar, och det i en förfärligt trång och dammig gång. Nu har han bara yttre murens dubbla rader av tegel kvar. Sen är han igenom. För det är väl ändå bara två rader tegel i yttre muren och inte tre? Han måste få veta. Han hugger till igen …

Kestutis hinner slå två hårda snabba förtvivlade slag med sin spetshammare. Gör just det han så dyrt och heligt lovat att inte göra. Han vill inget hellre än att bara slå och slå. Men han tvingar sig själv att inte lyfta den lilla hammaren igen. Han blir stel, lyssnar med hela kroppen. Länge.

Han vet så väl att han just har brutit mot den enda huvudregeln. Den att aldrig slå mer än ett enda välriktat slag. Bara ett, för att sedan vänta och lyssna. Mellan slagen, som alltså endast får ske med långa mellanrum, då får han bara skrapa försiktigt i sprickorna för att få loss småsten och grus. Detta är den enda regel hans hustru Birutés ålagt honom. Och den regeln har han svurit att följa. I över sex månader har han aldrig brutit mot denna regel. Det här var första gången.

Kestutis slappnar av. Ingen verkar ha märkt hans hårda förtvivlade slag. Kanske för att det blåser en hård vind där ute. Märkligt så intensivt allt plötsligt känns. Nu när han plötsligt är så nära. Rädslan för att bli krossad och begravd i ett skred, den bara glider undan. Det är som om den väldiga mängden av stenar ovanför honom inte längre finns.

Fast när han sakta börjar dra sig baklänges tillbaks mot sin cell, då kommer det vidriga tillbaks. Då känns den smala gången lika dammigt kvävande som vanligt. Och så där skrämmande trång. Och tanken på alla stenarna ovanför honom som kan lossna är överväldigande. Så överväldigande att han kvider till.

Kestutis stannar upp, andas ut. Bestämmer sig för att bli kvar och frilägga några tegelstenar till. För han vill ut ur sitt fängelse. Vill så oändligt gärna ut i friheten.

Kestutis kryper framåt igen. Lägger handen på teglet. Försöker se framför sig hur det ser ut, bara två stenar bortom hans spetshammare. Han får blinka bort några tårar. River och sliter. Skrapar tegelsten efter tegelsten fri.

När luften blir så ful av damm att det knappt går att andas tvingas han stanna upp. Dammet lägger sig lika förfärande långsamt som det brukar. Han stryker handen ut efter de jämna stenarna. Känner att det är murat på det vanliga sättet. Ändå vet han redan. Hans tjänare Alf har berättat. Har sett det från utsidan. Två stenar i rad, sedan en bindsten över till bakre raden. Upprepat i all oändlighet.

Innerväggen hade haft en stor spricka, då när han först kom till cellen. Den sprickan hade han bara behövt utvidga för att komma igenom första lagret av tegel. Den här gången kommer det bli svårare att få loss den allra första tegelstenen. Den skulle han bli tvungen att försiktigt hugga i flisor. En liten bit i taget.

Kestutis frilägger mer och mer av murens yta. Han blir ivrig, får tvinga sig själv att arbeta lugnt så han inte missar att höra de svaga timslagen i klockan där borta. Och varför skynda? Hans tjänare Alf kan ändå inte bära ut mer sten ur cellen än det som får plats i nattkärlet. Och bakom honom i den trånga gången ligger det redan lösa stenar i varje ficka åt sidorna. Alf har att göra minst en vecka framöver för att få bort de stenarna.

Nej det är vansinne att fortsätta, han måste sluta. Frilägger han för många stenar blir det bara farligt. Under hans bädd ute i cellen, där är det redan fullt av stenar som Alf behöver bäras ut. Så de lösa stenar han frilägger nu, de måste han stapla runt sig själv där i den trånga gången. Och de riskerar att rasa ner runt honom. Händer det kan de i värsta fall kila fast honom och spärra hans väg bakåt in till cellen. Det är en hel meter mur bakom hans fötter. Tre oändligt långa meter av kravlande baklänges för att komma ut varje gång han desperat längtar efter att få frisk dammfri luft i lungorna.

Kestutis tvingar sig att stanna upp. Låter dammet lägga sig igen. Funderar på det han måste tänka på inför det som ligger framför honom.

Utanför hans cell finns ett litet förrum. Där är det alltid en vakt, fast bara dagtid. På natten behövs ingen vakt, för då låstes båda dörrarna. Den in till cellen och den in till vaktrummet utifrån övre borgens innergård.

Den enda nattvakt i övre borgen, han befinner sig vid gången ut från övre gården. Den enda vägen in och ut ur borgen. Gången startar direkt till höger om cellens förrum. Gången ut ur borgen är kringbygd och övertäkt över platån mellan borgen och yttre muren utanför. Så enda vägen ut går genom denna långa inbyggd gång, som sträcker sig från inre borgården, genom borgen, över platån och ända fram till vindbryggan över vallgraven.

Den enda porten in till övre borgen finns där vid vindbryggan. Om någon behöver passera får denne kalla ut nattvakten från vaktrummet.

Utanför denna enda port in i övre borgen, där ligger det en bred och djup torrgrav som avskiljer den inre borgen från den yttre. Vindbryggan över graven övergår i en lång fast bro som sträcker sig över till nedre borgens borggård.

Sett från cellen så ligger denna enda ports vaktrum i andra änden av gången, och på motsatt sida av gången. Så även om avståndet egentligen inte är långt så finns det flera tjocka murar mellan Kestutis cell och nattvaktens rum. Murar som dämpar alla ljud. Och nu i november månad, då befinner sig nattvakten dessutom alltid inomhus. Så risken att nattvakten skall höra hans försiktiga knackande nattetid, dessutom bara en knackning i taget, den är inte stor.

Värre är det med sovsalen på andra sidan cellen. Turligt nog så är väggen dit in nästan lika tjock som ytterväggen.

Men hur blir det från och med nu? Nu när han skall till att bryta igenom ytterväggen? Är det något nytt han bör tänka på?

Det här är något de pratat om många gånger. Något han själv tänkt igenom hundratals gånger. Men han gör det ändå ännu en gång för inget får gå fel.

Nattvakten vänder sitt timglas varje timme, och sedan slår han på en liten klocka som hänger i en glugg i tornet vid sidan av porten. De är alltid två. En som vänder glaset. En annan som slår på klockan. Men mest så är de två för att ingen av dem skall somna ifrån sin vakt.

Det finns inte någon glugg vänd åt cellens håll i porttornet. Utom högst upp där skyttegången finns, men dit upp är det många trappsteg från den glugg där klockan hänger. Dit går bara den som söker lite ensamhet. Men livet på Marienburg är inrutat. Ytterst få har tid med det.

Nattvakten slår bara ett enda lätt slag. De två portvakter som finns vid yttersta porten, den ut från nedre borggården, de svarar med ett lika lätt slag. Sedan går alla fyra in till värmen i sina vaktrum igen. De fyra som ensamt vakar över borgen nattetid.

Nej nattvakten kommer knappast höra när han bryter igenom. Inte ens när teglet faller till marken. Inte nu när första tunna snön har både kommit och nästan hunnit smälta undan. Nu när de flesta gluggar blivit igensatta med halm och bräder för att hålla kylan ute. Men det blir säkrats att ändå bara arbeta mitt emellan klockans timslag. Klokast blir det att undvika de tider då vakten rör på sig. Det svåra är ju inte att bryta loss sten. Det som stannar upp allt är att Alf inte hinner bära ut mer sten i nattkärlet.

Så hur blir det? Han ser det framför sig för tusende gången.

Det viktigaste att tänka på, det är som alltid att se upp så knackningarna inte kan höras in till sovsalen bredvid. Även om det underlättar att fönstergluggarna nyligen blivit tätade både med bräder och halm.

Själva flykten ut genom yttre porten, den måste ske under första morgonbönen. Även det är givet. Så snart som möjligt efter att portarna öppnats för att släppa in det tjänstefolk som kommer gående nerifrån staden. Då är vakten mer intresserad av de som tar sig in än de som vill ut. Allra senast måste de ha hunnit ut tills morgonbönen är avslutad. För dagvakten utanför Kestutis cell, de går alltid först till laudes, morgonbönen. Först efter det låser de upp dörrarna till vaktrummet och till cellen. Det är då flykten kommer upptäckas. Det är då larmet går. Kanske blir det till och med Tjelvar som har vakten just den morgonen och måste bli den som larmar.

Jo, det kan gå. Planen har bara en svag punkt. Tjelvar Pavaldson, guten.

 

Flyktplanen har skissats av hans hustru Biruté. Bara några veckor efter att han fängslats anlände hennes utsända delegation till Marienburg. Delegationen hade en enda egentlig uppgift. Att samordna flykten. Och de förde även i all hemlighet med sig några huggmejslar och en spetshammare.

Med hjälp av sin tjänare Alf hade Kestutis utvidgat sprickan i väggen. Ett halvt år hade det tagit att nå igenom. Det kunde ha gått fortare om det alltså inte vore för det att Alf bara kunde bära ut några stenar i taget i Kestutis nattkärl.

Om en vecka, högst två. Då skulle han vara igenom yttre tegelväggen.

Nästa steg, det var att ta sig upp i skyttegången uppe på övre borgens yttermur, för att därifrån fira sig ner i torrgraven mellan övre och inre borgen. Till det behövdes det ett långt rep. Och någon som listade ut var repet kunde gömmas.

Till nästa steg krävdes det kläder, vapen, hästar.

Ja det var mycket som både behövde göras och tänkas igenom innan flykten kunde sattas i verket. Utan Tjelvars hjälp skulle det inte gå.

Alf hade varit den som först börjat närma sig Tjelvar Pavaldson, en av de som avlöste varandra som Kestutis dagvakt. Tjelvar var en av Hankes män. Dessutom en av de som spärrat Kestutis flyktväg där vid Wobels strand. Det var Tjelvar som hade dräpte ynglingen som försökte undsätta honom med den där olycksaliga löshästen. Den som blev Kestutis öde.

Det som fått Alf att försöka rekrytera just Tjelvar, det var det att Tjelvars farmor var en litauer från Palanga vid Östersjöns kust. Och inte bara det. Farmoderns syster var en eldvakterska därifrån, precis som Kestutis hustru Biruté. Farmoderns syster hade till och med lärt upp Biruté, långt innan hon blev Kestutis hustru. Det visade sig dessutom att Tjelvar förstod litauiska utmärkt, även om han var sämre på att tala det.

   

Kungakronan

Han hade varit så nära att besegra Tyska orden redan 1349. Då när den tyske kejsaren Karl och den polske kung Casimir erbjöd honom en allians mot Tyska orden. Både Kestutis och sonen skulle få kungakronan av påve Clemens VI mot att de lät sig kristnas. Men när den påvliga bullan anlände hösten fyrtionio, då hade Casimir hunnit ändra sig och ingått fred med Tyska orden. Den påvliga bullan låg där i hans arkiv, men vad hjälpte det? Mindaugas hade varit Litauens förste västkristne kung hundra år tidigare. Till och med hans egen hustru Biruté eldvakterskan, hon hade tyckt att han skulle ta emot kronan och bli näste kristne kung.

Även en andra gång hade han kunnat ana en möjlighet att besegra Orden. Då när den bysantinske kejsaren erbjöd påven ett samgående mellan öst och västkyrkan, mot påvens militära hjälp. Då var det stora farsoten som tog segern ifrån honom. Den hade gjort påven för svag.

Fast den tredje och bästa möjligheten, den finns just nu. Det är därför det är så bråttom att fly. Han har inlett förhandlingarna med den nye påven Urban V om kristnande. Urban vill att Tyska orden lämnar sina områden, för att istället delta i påvens korståg mot Alexandria. Om det lyckas kommer korstågen i norr upphöra.

Fast högmästaren Winrich har fått reda på planerna. Han vill stoppa dom till varje pris. Winrich kommer inte ge honom fri oavsett hur stor lösensumma Algirdas och Biruté erbjuder. För Winrich drömmer om att bli furstlig ärkebiskopen över Litauen. Han kommer gör allt att sätta stopp för hans och påve Urbans planer.

Kestutis svär högt över sitt öde. Över att ha blivit tillfångatagen just när han än en gång är så nära en seger. Svär så högt han bara vågar där i sin smala mörka gång.

Som alltid så kommer kylan krypande när han tvingas ligga stilla och vänta på nästa tillfälle att slå med sin hammare. Han svär över kylan. Över de ogudaktiga i Tyska orden. De som utan att tveka slår ihjäl var och en som inte tycker som de själva. De som anser att bara de som är döpta av Tyska orden räknas som kristna. De som inte bryr sig om ifall någon redan är döpta av furstebiskoparna, av dansken, eller någon annan. Inte ens bryr sig om de är döpta av påvens utsände. Allt det där spelar ingen roll för Winrich. Inte ens när det gäller polska munkar och nunnor. Eller franciskanerbröder. I varje fall de som kommer från konventet i Vilnius. Broder Berard lever farlig. Mycket farligt.

Kestutis lugnar ner tankarna. Dammet har lagt sig. Han offrar lite till av de dyrbara vattendroppar han har med sig i flaskan. Sköljer munnen, fräser, spottar ut smuts.

Nej nu fryser han för mycket. Dags att avbryta för natten. Sakta och försiktigt kryper Kestutis baklänges. En meter är det tills han känner att fötterna är utanför kanten. Dit ut tar det en evighet. Först när knäna är utanför kanten går det fort.

Väl ute lägger han ved på glöden. Han harklar sig, spottar, andas in frisk luft. Sköljer munnen, näsan, fräser, hostar, spottar igen. Det tar en god stund innan han har fått ut smutsen ur näsa och svalg.

Till sist sätter han sig vid brasan som börjat ta sig. Kryper så nära elden han bara kan för att driva ut kylan ur kroppen. Men att tvätta av sig och byta kläder? Nej det orkar han inte. Först måste han sova några timmar. Alf kommer med dagvakten. Han får hjälpa honom.

 

Tvivlaren

Kestutis hade tvekat länge. Var det verkligen så klokt att närma sig Tjelvar? Men Tjelvar förändrades efter en räd in på polskt område i juni månad. Tjelvar hade blivit en tvivlare.

Det var inte det att han beordrats bränna byar, odlingar och kyrkor som upprört Tjelvar. Det var inte heller det att han beordrats tortera och avrätta fångar och massakrera oskyldiga civila. Inte heller det att de klätt kvinnor nakna och skändat dem. Nej, för så gör båda sidor. Plundringståg är helt enkelt det enda sättet att försvaga fienden. För att borgarnas kärntorn är näst intill ointagliga. Så i mars, juni och november varje år, de månader då jordbruket inte behöver varje ledig hand och då väglaget gör krigandet enklare. Då gör båda sidor räder in över gränsen och försöker lägga så mycket av fiendens land öde som möjligt.

Men att Tjelvar blivit en tvivlare, det var tydligt nog. I veckor har Kestutis suttit och lyssnat på Alfs och Tjelvars småprat på tyska där i vaktrummet utanför. Ett språk Kestutis låtsas att han inte förstår. Och det har tagit veckor för Kestutis och Alf att lista ut vad det är som verkligen skakat om Tjelvar. Men till sist så vet de. Det som hänt är att Tjelvar beordrats att delta i tortyr och avrättning av katolska präster och munkar, och detta i den rätta trons namn. Just det blev för mycket för guten. För Tjelvar som kommit till Marienburg med en dröm om att uträtta något stort och heligt, så har världen rasat. Den gjorde det just då när han beordrades att delta i våldtäkter av nunnor inne i ett brinnande polskt kloster.

Precis just då fick Tjelvar nog. Han vägrade skända och våldta nunnor, en ordervägran så grov att den vanligen blev bestraffad med tre månaders hårt arbete i ett stenbrott. Ett straff som nästan alltid ledde till döden.

Fast Tjelvar har haft tur. Hans befallningsman Hanke Dunker skickade helt enkelt iväg Tjelvar. Beordrade honom att se till hästarna istället.

Efteråt blev det inte sagts ett ord om saken.

När Kestutis till sist förstår varför Tjelvar blivit en tvivlare, då tilltalar han honom på tyska för första gången. Och de två blev eniga om en sak, även om det tog veckor att nå dit. Att var och en har rätten att tillbe de gudar de dyrkat sedan gammalt. Alla har ändå samma gud. Även de som anser att det bara finns en enda gud.

Nej det fanns inte längre någon tvekan. Tjelvar hade brutit med Tyska orden.

 

Kestutis och Tjelvar började samtala lågmält genom luckan i celldörren. Tre månader tog det att bygga upp tilliten. Men när Kestutis fick veta av Alf att Tjelvars bestämt sig för at lämna sin tjänst som lejd knekt i Tyska orden, och det så fort hans kontraktstid var över. Och när det dessutom stod klart att Alf inte ensamt kunde ordna fram allt det som behövdes för en lyckad flykt. Då, men först då, bestämde Kestutis sig för att på allvar närma sig Tjelvar. Och det med ett erbjudande så sötat med drypande honung att det skulle bli stört omöjligt för Tjelvar att säga nej.

Tjelvar erbjöds att bli köpman med borgerskap i Dorpat, mot några mindre tjänster. Två privilegiebrev skulle ligga och vänta på honom i Dorpat. Det ena skulle ge Tjelvar rätt att nästintill tullfritt frakta varor från Novgorod till Pskov, och vidare till Dorpat över sjön Peipus. Brevet skulle vara undertecknat av själve podsadniken Ontsifor i Novgorod. Dessutom av furst Alexander i Pskov. Staden mitt emellan Novgorod och Dorpat.

Ett andra privilegiebrev skulle ge guten borgerskap i Dorpat och bekräfta hans rätt att föra varorna vidare på floderna från Dorpat, över Fellin och ner till Pärnu i Rigabukten. För vidare transport till Visby.

Dessutom så skulle Tjelvar få hela femtio marker i rent silver. Tillräckligt för att ge Tjelvar en god start i sitt nya liv som köpman.

Allt detta skulle furstebiskop Johannes av Dorpat se till, för att Kestutis och Johannes var skyldiga varandra större gentjänster än så.

”En franciskan från Vilnius kommer vänta på dig i klostret i Visby”, hade Kestutis sagt tillslut. ”Gråbroderns uppgift kommer vara att resa med dig till bisp Johannes i Dorpat.”

Efter att Tjelvar fått det sockrade tillbudet, så hade han blivit stum. Bara tittat häpet på Kestutis genom gluggen i celldörren.

”Vad begär du av mig för allt det där?” sa han tillslut.

”Inte mycket. Ett långt rep, två riddarkåpor, två svärd och två hästar.”

”Är det allt?”

”Ja”, hade Kestutis svarat med ett leende. ”Resten är redan ordnat.”

Tjelvar stod tyst en stund. Sen kom det ivrigt:

”Var och när?”

”En tidig morgon om något månvarv. Repet gömmer du i skyttegångens tak uppe på yttre muren så jag kan fira mig ner till torrgraven mellan inre och yttre borgen. Resten lämnar du till Alf som väntar nere i graven.”

”Men hut tar du dig genom tre meter mur?”

”Det behöver du inte tänka på.”

”Hästar kan bli svårt.”

”Behöver du tänka efter?” undrade Kestutis.

”Nej”, blev svaret.

Då hade Kestutis sträckt ut sin hand genom gluggen i fängelsedörren. Tjelvar hade tagit den.

”Om jag kommer ut med livet i behåll. Fråga då efter broder Berard från franciskanernas konvent i Vilnius. Senast i mars månad kommer han möta upp dig på Korsriddargården i Visby. Behöver du nå mig är det alltid lättast genom Berard.”

 

Jo Tjelvar kan jag lita på, tänkte Kestutis. Han kommer inte förråda mig. I morgon får Alf lämna en rovlykta brinnande i avtalad glugg uppe i skyttegången. Efter completorium, den sena aftonbönen före sänggåendet. Den lyktan är signalen till Biruté att skicka hit ännu en förhandlingsdelegation så att sista delen i flykten kan planeras. Om ett par veckor är jag antingen fri, eller död.

 

Tjelvar håller sig kvar i stallet så mycket det bara går. Han drar ryktborsten genom manen på sin häst för tusende gången. Boxen där hästen står är den renaste i stallet. Det finns inget mer som behöver göras.

Som en av Kestutis vakter är han ovanligt fri att göra det han själv vill när han inte är i tjänst. Har egen tid att styra över. Något få har i det annars så inrutade livet på borgen.

Det är mest bara tjänstefolk som bor nere i staden och vistas på borgen under dagtid, som kan komma och gå lite som de vill. Borgfolket måste gå till gudstjänsten var tredje timme. Och det de gör där emellan är ofta tydligt reglerat. Men undantagen är många. Särskilt bland de noviser som sliter med att tömma latriner, få fram ved, och hålla brasorna igång. Och de som hämtar vatten eller sliter i stallet. Ja alla de som får vardagen på borgen att fungera.

I det stora stallet på nedre borggården finns det ovanligt många som kommer och går, som inte behöver gå på alla gudstjänster. Särskilt då bland de som kommer nerifrån staden.

Fast de vistas inte på borgen nattetid. Så på natten rör det sig inte mycket folk. Utom i anslutning till nattbönen. Särskilt då den långa, Viglian. Läsningsgudstjänsten på natten före söndagar och helgdagar. Men mellan nattbönen och laudes på morgonen, då är det som lugnast.

Då kommer det inte bli så svårt att sadla två hästar och gå iväg med dem utan att någon bryr sig. Eller ens märker det. Särskilt om han tar hästar från det stall där de står som inte har en bestämd ryttare. Och om någon skulle råka se. Ja då är han bara en stalldräng som gör i ordning hästar för någon riddare som skall tidigt iväg.

   

November 1361: Flykten

Kestutis ser mest bara irriterat ut då Alf kommer bärande på en bräda med upplagt mat. Det finns lök, kålrötter, gädda och flera sorters köttstycken. Och två sorters senap. Men inte kan då han få i sig något nu? Fast Alf ger sig inte. Han trugar och ber, tills Kestutis ger med sig. För visst är det så att han behöver sina krafter. I natt skulle det ske.

 

Fyra tegelstenar i yttersta muren har Kestutis fått loss natten innan. Hade någon av de som gick förbi under dagen bara lyft blicken en aning så hade han lätt kunnat se att något inte var som det brukade. Men få rörde sig där en kall novemberdag. Ännu färre lyfte på blicken. Och frostsprängningar i muren var trots allt inte så ovanligt.

Kestutis har fått loss ännu fler stenar under natten. Stenar han låtit falla ner på utsidan, tillsammans med de fyra som lossats natten innan. För i natt måste han ut.

Kestutis lutar sig mot muren, lyssnar. Nej, inga steg borta vid porten. Ännu ingen klocka som slår sitt timslag. Inte än. Detta förbannade mörker!

Äntligen! Hans väntan närmar sig sitt slut. Nu hörs ljud bortifrån torngluggen. Snart kommer timslaget. Kestutis fryser mer än han väntat sig. Han bestämmer sig för att våga klappa sig varm. Försiktigt så han inte river ner några av de stenar han börjat stapla bakom sig. Utefter benen. Snart så finns det ingen återvändo. Han kan inte längre krypa baklänges till värmen inne i rummet. Inte utan att välta staplade stenar. Inte utan att riskera kilas fast. Kommer ha dö där fastkilad inne i muren? Han sträcker sig bakåt. Drar fram ännu en sten. Låter den falla ut i mörkret och kylan. Sedan ännu en …

Kestutis skjuter bort de vidriga tankarna. Låter tankarna vandra iväg i ett försök att glömma bort det vidriga kolsvarta mörkret.

Nu slår klockan sitt lugna slag. Just då råkar han stöta till några stenar han placerat i hålet. Han hade tänkt släppa dem en och en. Nu faller de ut på platån med ett brak. Han håller andan. Har nattvakten hört honom? Någon i sovsalen närmast? Han lyssnar andlöst, inte ett ljud hörs. Han ligger helt stilla, länge. Det är två klockslag kvar innan hålet måste vara stort nog. Än så är det gott om tid. Han skulle nog kunna pressa sig ut redan nu om han blev tvungen.

 

Tjelvar kliver in i stallet. Studsar till av förvåning. En stalldräng är där. Manfred Roth. En duglig karl med ovanligt gott förstånd på hästar. Han bor nere i staden, borde inte vara här.

”Uppe så tidigt?” säger Tjelvar.

”En häst har fått i sig något olämpligt. Svullen mage. Det är nog något med fodret.”

Märkligt så långrandig karln är såhär på småtimmarna, tänker Tjelvar.

Han går in till den häst han sett ut åt Alf. En av de utbyteshästar som används av de som rider med brev. De som ständigt måste byta häst. Sadling och betsling går fort och vant. Han leder ut hästen i mittgången.

Allt riskerar rasa för att stalldrängen är här, tänker han. Nu måste även jag fly. Blir tvungen rida ut med de andra. Hoppet om en framtid som köpman, det kan han glömma, för nu kommer det inte gå att hålla hemligt att jag hjälpt furst Kestutis att fly. Det kommer inte bli en lätt död om de får tag på mig. Ett obetydligt liv under nytt namn långt borta, det är vad jag har att se fram emot. För den där svinpälsens skull. Tjelvars egen häst hälsar honom med ett frustande några rader bort. Han låter den stå. Går mot den häst han sett ut till Kestutis, men upptäcker att spiltan är tom.

Då står Manfred bakom honom.

”Din herre har väl ändå en egen häst?” säger han undrande.

”Även den har haft svullen mage. Han behöver låna en annan.”

”Vem är din herre egentligen?”

Tjelvar hugger till med Hanke.

”Vad är det du står här och säger? Herr Hanke red ut på sin häst så sent som igår kväll.”

Satingens! Hanke skulle ju resa iväg först idag var det sagt. Tjelvar och Manfred står några ögonblick och bara ser på varandra. Sen sträcker sig drängen efter sin långkniv. Tjelvar hinner före. Dunkar knivskaftet med full kraft rakt upp i hakan på drängen, som faller baklänges.

Allt blir stilla. Bara det välbekanta ljudet från hästar i vila hörs. Tjelvar böjer sig ner, hittar ingen puls. Känner efter igen. Manfred är död.

Att han skulle råka falla så illa.

Tjelvar står orörlig. Försöker samla tankarna. Han gör korstecknet. Sedan drar han raskt in drängen i det bås där stallets elakaste häst står för sig själv. Den som bara har en enda ryttare. En riddare lika elak som sin häst. En ilsken hingst van vid lik. Där kommer Manfred att få ligga ifred tills det är dags för fodringen. Den räcker. Tjelvar drar igen grinden.

Tjelvar tar ett beslut. Han sadlar två hästar, inte tre. Så som det var tänkt och planerat. Han har valt ut högmästarens egen häst åt Kestutis. Han ler förnöjt åt sitt val.

Nu får han skynda sig. Alf väntar på honom nere i torrgraven.

 

Sista timslaget. Så det är dags. Kestutis låter flera rastlösa minuter gå efter att klockan klingat. Sen knuffar han ner de sista lösa stenarna. Låter dem falla mot marken. Han glider ut ur hålet, är fri! Hänger upp och ner. Vrider sig runt, glider neråt. Hoppar, det är inte långt till marken. Står helt stilla en stund i en blöt snödriva. Inte länge, det behövs inte. Allt är tyst. Även hans steg bort mot trappan upp till skyttegången.

Där ligger det långa repet. Uppstoppat på några bjälkar under taket. Och repet behövs, för från skyttegången och ner till torrgraven är det långt. Riktigt långt. Han studerar det tunna repet i det svaga ljuset. Jo det håller. Det skall ju användas dubbelt. Repet är så noga lindat att han lätt kan hala ut de båda repändarna på var sin sida av en stolpe.

När allt rep är uthalat genom en av skyttegluggarna så stampar han sig varm. Det kan inte hjälpas att det låter en del. När stelheten lämnat kroppen så svänger han sig ut. Nu gäller det att styrkan i armarna räcker till för det är långt ner. Bit för bit halar han sig ner. Men så når han punkten då de båda repen tar slut, samtidigt. Han ser neråt. Det är mörkt, och det verkar vara långt kvar. Nu kommer det visa sig om Tjelvar tänkt rätt. Kestutis virar ena repänden runt handleden, släpper den andra änden. Jo friktionen mot stolpen där uppe bromsar märkbart. Och muren har börjat luta utåt så att fallet bromsas även av att han glider mot den. Fast farten neråt ökar ändå oroväckande.

Klaffs! Kestutis upptäcker att han landat i en ordentligt stor och blöt snöhög. En uppskottad hög. Måste vara Tjelvar som skottat. Han hinner knappt ens ducka när repänden kommer vinande uppifrån. Med sin tyngd så har han dragit loss repet från bjälken där uppe. Nu ligger allt rep på marken, nästan helt begravt i snöhögen. Så ingen kommer få se ett märkligt rep hängandes från muren när gryningsljuset kommer.

Kestutis ler förnöjt. Det får bli hundra marker silver till Tjelvar istället för de utlovade femtio, för det här är storartat uträknat.

Kestutis lyssnar. Allt är lugnt. Han går ut efter muren. Där i skydd av tornet, där anar han mer än ser två hästar. Alf hälsar honom. Räcker fram manteln med korset, och vapnen. Kestutis sticker kniven innanför bältet, ser förvånat på svärdet. Det är hans eget. Hur är det möjligt? Nej, det är för nytt. Har inte det där hacket i klingan. Men ändå. Måste vara gjort av samma smed. Han skänker en tacksam tanke till sin hustru. Sen kliver han till häst.

Där, porten. I bortersta änden på torrgraven. Den där porten som bara inte får vara låst. Inte idag. Han hejdar Alf med en handrörelse, glider själv av sin häst. Handen darrar när han griper tag i handtaget. Porten glider tyst upp. Så Alf eller Tjelvar har till och med sett till att få den oljad. Kestutis ler stort när han styr ut hästen genom den först porten.

Då just då hör han klockan slå. Nu öppnas huvudporten för folket som skall in i borgen inför dagens arbete …

 

Kestutis och Alf väljer landsvägen österut. Kestutis njuter av ritten och låter hästen sträcka ut i mjuk galopp. Nu kan ingen hinna ikapp honom. Inte när han rider på borgens bästa häst. Högmästarens egen.

De rider en bit, inte särskilt långt. Men tillräckligt långt för att det skall synas och märkas åt vilket håll de rider. Men det är med stor lättnad som Kestutis glider av sin häst när de nått det första målet. Han lyfter undan kappan och kjorteln. Jo nog har han både ett hål i brokorna och ett redigt skrapsår på rumpan. Det har kostat på att glida nerför den sluttande muren. Blir nog varken sadel eller bänk för min del de närmaste dagarna, tänker han och ler brett.

De gömmer undan hästarna i en skog och tar av sig ordenskapporna. Vandrar iväg i ny riktning, mot söder. Till den by där delegationen väntar. De som en andra gång låtsats förhandla med högmästaren om priset för Kestutis frihet. Åt det hållet kommer knappast någon att söka efter dem. Nu är det bara några dagar av försiktig färd rakt söderut till friheten. Bara femton mil, knappast mer. Kestutis bär enkelt folks kläder. Ingen kommer tro annat än att de är ännu några pilgrimer på vandring, eller kanske enkla bönder på väg till marknaden. Om bara några dagar kommer Kestutis att få träffa sin syster Damilla igen, hon som är polsk hertiginna i Plock en bit utanför Warszawa. Sen kommer det inte ta så långt tid tills han är hemma igen hos sin älskade Biruté, eldens prästinna.


Botulf Kattlunds vänner och fränder

Jacob Knarre; mordutredare, sockenmästare på Klinten, kallad Knarre.

Halltjod; Knarres kona. Den ende som kallar honom Jacob.

Silas Assersen Dantzke; skeppare.

Gotfred Saxare; Silas kompanjon.

Rodwi; Botulfs skrivare och matmor.

Johannes Kattlund; Botulfs farbror, settingsdomare i Eke.

Cecilia/Cisse Swartze; Botulfs käresta.

Thiele; Cecilias skeppare och fosterbror.

 

Vanligt folk

Tjelvar Pavaldson; gute och köpman i Dorpat (Tartu).

Teis Halfvardson; Tjelvars vän.

Jon; Tjelvars farfar i Wäta.

Gisle; Tjelvars välgörare, föreståndare på Korsriddargården.

Alwin Witte; Tjelvars kompanjon.

Dina Witte; Alwins hustru.

Dobre; skeppare från Dorpat.

Sigleif; sjöman.

Rotger Sus; köpman.

Nikel Louk; köpman.

Dunja Louk; Nikels kona.

Bodil Louk; Nikels dotter.

Baromir Grå; köpman.

Frowin Grå; hans son.

Randulf Petch; Visbys hamnfogde.

Gerwin Regnerson; befallningsman i hamnvakten.

Hanke Dunker; legoknekt.

Pieter; Hankes man.

Lodvig; hjälppräst.

Lydbert Bolte; stadsvaktens mästerman.

Tyra Kuring; örtapiga hos Berthold bardskär.

Sigfrid Wulf; biskop Johannes utsände.

Per Storöra; tiggarnas mästerman.

Henrik Styke; skeppare.

Berard; franciskan från Vilnius.

 

Fint folk

Martin Prysse; Visbys gutniske borgmästare.

Henrik van Flanderen; Visbys tyske borgmästare.

Furst Kestutis; furste av Litauen.

Furst Algirdas; Kestutis bror och medregent.

Biruté; Kestutis hustru, f.d. eldvakterska.

Ontsifor Lukinich; podsadnik/borgmästare i Novgorod.

Alexander; vald furste i republiken Pleskow/Pskov.

Ragnar Klavan; borgmästare i Fellin (Viljandi).

Winrich von Kniprode; Tyska ordens högmästare.

Hertig Albert av Saxen, ordensriddare, kung Valdemars kusin.

Wilhelm von Vrymersheim; Livländska ordens mästare.

Johannes Viffhusen; furstebiskop i Dorpat (Tartu).

Bromhold Viffhusen; hans kusin och furstlig ärkebiskop i Riga.

Konrad; furstebiskop av Ösel-Wiek, på Örnborgen på Ösel.

Ludvig; biskop i Reval (Tallin).

Urban V; påve i Avignon.