Vad hände egentligen 1361?

Varför tog inte Visby strid? Svek verkligen staden landet? Riskerar vi inte att nu byta ut myten om brandskattningen mot en ny myt. Myten om stadens svek?

Slagfältsarkeologerna har lärt oss  massor om vad som egentligen hände den där sommaren 1361 när Valdemar landsteg på Gotland. Men hur tolkar vi det som hände då när massakern skedde utanför muren? 

Tre saker som brukar glömmas:
1/ Greve Henrik fick Kalmar borg för att hindra Valdemar ifrån att ta den.
2/ Halshuggningen av Visbys borgmästare och råd 1342. Det var deras söner som satt i rådet 1361.
3/ Visbys privilegiebrev två dagar efter massakern utanför muren. Det brevet fick Visby knappast gratis.

Visbys privilegiebrev 29/7 (Klicka för större)

Här nedan kommer en genomgång av dessa händelser, helt avgörande för förståelsen av vad som egentligen hände 1361. Jag försöker mig på att ge en rimligare bild av varför staden Visby inte tog striden mot kung Valdemar. 
Går även igenom det som talar för att staden, eller i varje fall några i rådet, faktiskt svek.
Till sist undersöker jag striden utanför Skanderborg 1340, som även den tycks ha varit en strid till siste man.

Invasionen 1361:
7/3: Stralsund beslutar sända två rådsherrar till Valdemar för att förhandla om priset för privilegiet att handla med sillen i Skåne. Förhandlingar som påbörjats redan året innan (2). För då på sommaren den 26/6 1360, mens belägringen av Helsingborg fortfarande pågick, hade skepp från Rostock, Stralsund, Greifswald och Wismar anlänt till Köpenhamn för att förhandla med Valdemar om priset för privilegiebreven. Lübeckarna kommer dit en vecka senare. Städernas representanter hade fullmakt betala mellan 1 000 och 1 200 mark lybskt per stad. Enligt Rostocks stadsskrivare skulle Valdemar samla sitt råd 21/7 för att behandla frågan om summans storlek. Vi vet inte om förhandlingarna slutfördes och om summa blev utbetald, men det troligaste är att merparten blev utbetalt före starten av Skånemarknaden, som pågick årligen mellan 15 augusti och 9 oktober. Det var förmodligen detta silver som gjorde det möjligt för Valdemar att betala den legohär som tog Öland och Borgholm under hösten 1360. 

19/5: Representanter från Lübeck, Wismar, Stralsund och Stettin samlas i Rostock för att fördela utbetalningen av de 4 000 mark lybskt som Valdemar krävde för rätten att handla med sillen i Skåne (3). Det hela tycks handla om hur stor del de saxiska städerna (Pommern/Polen) skall betala av det som de vendiska städerna redan lagt ut.

22/7: Kung Valdemar reser från Öland och landstiger på Gotland. Kalmar kommer han inte åt, för dit har hans arvfiende greve Henrik anlänt med sina trupper.

24-25/7 Strider vid Ajmunds bro. Där kunde de ha segrat om inte den ovanligt varma sommaren torkat ut Fjäle myr. Gutarna blir kringrända och nedhuggna.

27/7 Slakten utanför muren. 1 800 stupade. Gutarna tog med sig många danskar i döden. Var 5-6 var dansk, så av de 1 800 stupade var mer än 300 danskar.

29/7: Visbys portar är fortfarande stängda. Visbys privilegiebrev utfärdas. Att den kopia som bevarats är en riktig avskrift vet vi därför att kopian 5 /11 1427 vidimeras mot originalet av Henrik, dominikanernas prior i St. Nicolai kloster, Gottskalk, franciskanernas gardian i St. Karins kloster, och Herman Münter, Visbys borgmästare (4).

1/8: På hansadagen i Greifswald utfärdas handelsförbud mot Danmark. Privilegiebreven blir värdelösa.

8/9: På nästa hansadag, även den i Greifswald, förklarar Hansan krig mot Danmark. Det stora anfallsförbundet bildas där även Sverige ingår. Kriget kommer igång först i mars året därpå. Kriget slutar med en gigantisk seger för Valdemar utanför Helsingborg sommaren -62. Dansken erövrar ett 50-tal skepp, tar massor av fångar. Lösensummorna blir astronomiska. Borgmästaren från Lübeck som ledde belägringen halshuggs som straff för sitt misslyckade.

Katastrofen utanför Helsingborg 1362:
Striden mot Valdemar tog Visbyborna upp året därpå 1362. För då tycks de ha deltagit i den katastrofala belägringen av Helsingborg. När Valdemar bröt den belägringen var det hans största seger någonsin. 
Kungarna Håkons och Magnus slöt aldrig upp där utanför Helsingborg. Något som var avgörande för att Valdemar kunde bryta belägringen. 
Som bot fick 11 hansastäder den 28/9 1362 ta emot panten i Öland och Borgholm. 
Vi kan anta att Visby deltog aktivt på den förlorande sidan därför att staden betalade ut tullen till hansan kort därpå. 
15/12 1362: "Rådet i Visby underrättar hansestäderna att den tull, som uppburits i Visby från våren till Mikaelidagen, sänts till slottet på Öland enligt överenskommelsen i Söderköping." (1).

Förräderiet 1342:
Av stor betydelse för att förstå Visbys råds handlingar 1361 är det det som hände 1342.
Visbys borgmästarna Hans Moppe och Herman Swerting, och en stor del av råder, halshuggs för förräderi. Därför att de betala ut ledungslamen/skatten till Magnus Eriksson trots att denne är i konflikt med hansan.
Några år senare får Herman Swertings söner påvens tillåtelse att sätta upp en minnestavla över sin avrättade far i Vårfrukyrkan. Stor skandal! Minnesepitafiet hänger där än. Det är Hermans död vi får följa i prologen till "Eldskytten".
Sönerna till de avrättade sitter i rådet både i Visby och i en rad andra hansastäder 1361. De visste vad det innebär att förråda hansan!

(1) 15/12 1362 SDHK-nr: 8225.
(2) Människornas Visby, Dick Wase s 43.
(3) Visby 1361 Invasionen, Gun Westholm s 128.
(4) Visby 1361 Invasionen, Gun Westholm s 164. DS 6511

Så vad hände egentligen den där sommaren 1361? 

Ett program i "Vetenskapens värld" om massakern vid muren, som till och med får reklam i Aktuellt. Fantastiskt! Fast programmet som ville ta död på myten om brandskattningen, kallas märkligt nog just för "Brandskattningen av Visby". Ett i stora delar spännande och lärorikt program, men samtidigt ett program med en märkligt tunn historieskrivning. För det programmet riskerar göra, det är att odla en ny myt. Myten om stadens förräderi.

Slagfältsarkeologerna har gjort storverk. Lär oss en massa nytt om det som hände den gången. Om massakern utan för muren, men än mer om slaget vid Mästerby.
Slaget utanför muren är unikt. Unikt därför att så många stupade. Det normala är att en mindre del stupar, innan det står klart vem som vunnit och striden avstannar. Kanske stupade 20-30 % normalt. Men under massakern utanför muren så har de flesta gutarna stupat.
De tycks ha hamnat i ett läge där de inte kunde retirera. De slogs till sista man, och senare forskning har visat att de tog många fiender med sig i graven. En dansk på 5-6 stupade gutar. Av de 1 800 stupade var fler än 300 danskar.

Fast så unik är striden kanske ändå inte. Vi hittar en motsvarighet på Jylland hösten 1340, troligen med ännu fler stupade, och det utanför borgen Skanderborg i Danmark. Då tjugo år tidigare hösten 1340 så var det samme greve som satt på Kalmar borg 1361 och hindrade Valdemar från att ta Kalmar, som rusade till sina mäns undsättning. Greve Henrik av Holstein, Järn-Henrik kallad för sin grymhets skull. Då 1340 hade de holsteinska grevarna erövrat hela Danmark och delat upp det mellan sig. Kungariket Danmark hade upphört att existera!

Likheten mellan dessa två slag är påfallande. Våren 1340 hade de jylländska bönderna gjort uppror mot en överväldigande övermakt. En mäktig här tågade upp på Jylland för att krossa allt motstånd. Upproret räddades av att greve Henriks far greve Gert blev dräpt, halshuggen en natt över sin egen sängstolpe av grevedråparen Niels Ebbesen säger traditionerna. 
Dråpet leder till att en gigantiska holsteinsk här upplöses och börjar fly. Möjligen den största hären i norden under lång tid. Dråpet möjliggjorde för Valdemar att komma till makten. Han blev kung över en smal remsa högst uppe i Nordjylland.

På hösten 1340 skedde så ett avgörande slag. Grevedråparen Niels Ebbesen belägrar Jylland mäktigaste borg, Skanderborg. Holsteinarna ligger dåligt till.
Då rider greve Henrik till undsättning med 600 man. Hinner före Århusbispen som är på väg för att undsätta bondehären med 200 man. Bönderna ledda av grevedråparen retirera till en kulle där de sägs ha slaktats till sista man. Även 1340 ser vi alltså en massaker på just en bondehär. En strid till siste man!

Medeltidens siffror får man ta med en nypa salt, men forskarna tycks vara eniga om att det var 2 200 som stupade utanför Skanderborg. Något fler än de 1 800 som stupade utanför Visbys murar. Fast färre om vi lägger samman de som stupade vid massakern utanför muren med det okända men säkert höga antal som stupade vid Mästerby.

Från Skanderborgs kommuns webbsida: 
"Slaget stod ved Manbjerg d. 2. nov. 1340. Kampen var meget hård. Det endte med et nederlag til Niels Ebbesens hær. Niels selv faldt sammen med 2.200 af sine folk. Hans lig blev lagt på hjul og stejle som hævn for drabet på Grev Gert.
Vi ved ikke med sikkerhed, hvor Manbjerg lå. På et gammelt kort fra 1690erne er Manbjerg en del af Ladegårdens marker. Ladegården lå oven for Ladegårdsbakken i Skanderborg." (Wiki om Niels Ebbesen).

Slagen utanför Visby och Skanderborg tycks ha ännu en likhet. De blev båda till en pyrrusseger för segrarna. Greve Henrik förlorade så många män där utanför Skanderborg att han blev kraftigt försvagad. Halva Danmark hade han nog redan förlorat. Men den här pyrrussegern förvärrade hans förhandlingsläge dramatiskt.
Även Valdemars seger över gutarna blev till en pyrrusseger, för innan han ens hunnit lämna Gotland så hade ett anfallsförbund bildats. Första hansakriget hade inletts. Kort efter handelsförbundet förklarade Stora anfallsförbundet krig mot Valdemar. 11 hansastäder, Magnus och Håkon, Tyska Ordern, greve Henrik i Kalmar...

Staden som svek? Offer eller åskådare?

Det finns mycket att fundera över. Många frågor, få svar. Varför stod bönderna där utanför muren? Fick de verkligen ingen hjälp av Visby?
Kanske var det så att danskarna helt enkelt rusade fram och överraskade gutarna, innan striden han organiseras. Att liken tycks ha samlats ihop från några olika platser tyder på att det kanske var detta som hände.
Borde gutarna ha tågat in i staden och tagit striden från murarna istället? Nej, mot det talade två saker. 
1/ Att skörden inte hade hämtats in. Förråden var tomma och hamnen blockerad av danska skepp. Staden kunde inte ta en belägring själva, än mindre om gutarna också skulle ha mat. 
2/ Om gutarna valde att strida inifrån Visby, då skulle landsbygden lämnas helt försvarslös inför en brandskattning. Så in i staden, det ville nog ändå inte gutarna.

Att ge sig på att försöka förklara vad som hände 1361, utan att nämna avrättningarna 1342? Utan att nämna privilegiebreven? Utan att nämna att Valdemars arvfiende greve Henrik rusat till och satt sig på borgen i Kalmar? Det blir mycket märkligt i mina ögon. 
Och det gör TV-filmen "Brandskattningen av Visby". Än märkligare blir det i ljuset av att detta varken är okända eller svårtillgängliga fakta.

Det som helt saknas i programmet, det är insikten att det är sönerna till de som avrättades för förräderi 1342  som nu nitton år senare sitter i rådet både i Visby, och på ledande poster i en rad andra hansastäder. De vet vad det innebär att drabbas av "Verhansung". Skulle de ta strid mot Valdemar utan att bli anfallna, i ett läge då det rådde fred mellan hansan och Valdemar? Vore inte det att be om att få bli halshuggna, precis så som deras fäder blivit?
Och Valdemar, han ville knappast ha krig mot hansan. Valdemar krävde knappast stadens underkastelse. Krävde knappast att få tåga in i Visby. Han väntade tills han blev inbjuden.
Det tycks han också ha blivit, för redan på andra dagen efter massakern skrivs Visbys privilegiebrev under. Då är stadens portar fortfarande stängda. Förutom för de som gräver massgravar. Och för de som parlamenterar och förhandlar.

De fyra tusen marker lybskt som Valdemar krävde för de vediska hansastäderna privilegiebrev, de är välkända. Nämns även i Gun Westholms bok "Visby 1361 Invasionen" s 128. Skulle Visby fått sitt brev gratis? Knappast. Till och med de danska städerna fick betala sin kung när de fick ut sina  privilegiebrev. Två-tre tusen marker kom Visby nog inte undan att betala.

Visby satt precis som 1342 i rävsaxen. De klämdes mellan sina två förpliktelser. Dels mot den svenske kungen, dels mot hansan. Sommaren 1360 när den vendiska hansan förhandlade med Valdemar om sina privilegiebrev, så satt Visby i samma sax. De kunde inte betala Valdemar för rätten att handla med Skånes sill, för det silvret skulle komma att användas av Valdemar i kriget mot Sverige. Men nu efter massakern så kunde de. Nu måste de. Trots att de troligen skickar representanter till den hansadag som bara tre dagar senare, den 1 augusti, utfärdade det handelsförbud som gjorde brevet värdelöst. 
De visste säkert att de kastade pengarna i sjön. Men de såg det nog som att de betalade för att slippa en brandskattning. De betalade för att slippa se sin stad plundrad och bränd, och tyckte nog de kom billigt undan.

Så här har vi den verkliga brandskattningen. Den okända summa som Visby fick betala. Och det troligen inte bara för sin rätt, utan för hela östra hansadrittelns räkning (Visby, Riga, Reval, Dorpat och Pernau).

Men att påstå att Visby agerade helt egoistiskt och offrade bönderna? Utan att försöka analysera vad det just då innebar för Visby att vara en del av hansaförbundet? Ett förbund som redan efter den stora förlusten utanför Helsingborg året därpå lät avrätta sin egen härförare Johann Wittenborg, en borgmästare från Lübeck? Det blir allt en märkligt tunn analys.

Att det var gutarna som fick betala ett mycket högt pris och att Visbyborna kom lindrigt undan. Om det råder det ingen tvekan. Just där har vi säkert orsaken till den skam som gör att Visbyborna åratal senare har ett behov av att framställa sig själva i en bättre dager. Och att de då hittade på myten om brandskattningen. Men att de verkligen svek då den 27e juli? Det är inte lika säkert.

Det som talar för ett förräderi

Är jag för förstående? Var det trots allt inte ett förräderi? 
Ett lite annat sätt att se det är det här:
Kung Magnus varningsbrev bör ha blivit känt på ön senast i slutet av maj. Staden och landet har samtalat om läget, men med hansan i ryggen och vetskapen om de 4000 marker som skulle betalas (eller redan hade betalats) av vendiska hansan till Valdemar för rättigheterna i Öresund, så kände sig nog Visbyborna ganska säkra på att Valdemar inte skulle landstiga på ön.
Hansestäderna trodde nog inte heller på en invasion av Gotland, fast då Öland besattes hösten innan så hade de säkert blivit betänksamma och vidtagit försiktighetsåtgärder.
Bönderna måste ha känt sig mer hotade än borgarna i Visby. Öns rikedom var känd. Ön betalade nästan ingen skatt. Där fanns mycket att hämta.
Så bönderna drev nog på för att få någon form av avtal med visbyborna, ifall Valdemar kom. Om detta scenario stämmer, då bör bönderna ha uppfattat Visbys passivitet som ett förräderi, även om visbyborna urskuldade sig med att de inte kunde agera utan beslut från en hansadag.

Och så har vi den försvunna s k "Kämpaboken", som förmodligen haft medeltida ursprung. Vi har bara denna enda strof kvar som Strelow citerar 1633:  "Nils Guldsmed drager til kongen oc lifver, den lede forreder oc slemme tiufver. De guther hafuer saa møgit guld, de kunde det icke eigo, svinen ætter aff siølfuer trug, hustruer spinder med guldthieno". 
Claus Goltsmit hade naturligtvis - som stadens förhandlare - allt intresse av att avleda kungen från Visby och underblåser föreställningarna om öns rikedom.

Det starkaste stödet för åsikten att Visby svek, det är att stadsborna bör ha förstått att de måste betala en skatt. Det är precis vad franciskanerna säger också i Visbykrönikan. Vi vet inte när Valdemar tågade in. Själv tror jag att han aldrig var innanför murarna. Yrwing tror att intåget skedde dagen efter slaget. Dagen därpå förnyades privilegiebrevet - något som inte kunde ha skett om inte kungen fått ut sin skatt. 
Staden måste ha känt till hur mycket de skulle betala. Hur har de annars fått fram silvret så snabbt? Just detta talar för kontakter mellan Visbys förhandlare och kungen redan före slaget 27 juli.

Borgmästaren
Herman Münter (dy) som vidimerade kopian på privilegiebrevet 1427, hans far och namne  Herman Münter (dä) var rådsherre 1360 och Visbys borgmästare 1365 vid sin död. Han tillhörde troligen den danskvänliga fraktion i staden som kanske till och med visste att Valdemar var på väg till ön. Men att säga att 'staden' svek, det är att gå mycket längre än så. Det är att inte försöka förstå vad som egentligen hände de där dramatiska dagarna i juli 1361.

Förräderi? Eller inte? Den ena uppfattningen utesluter inte de andra. Och det vi måste inse är att stadens råd dessutom var uppdelad i fraktioner med olika intressen och lojaliteter. Själv föreställer jag mig att diskussionerna blev så heta i Visbys rådhus de där dagarna att knivarna riskerade bli dragna ur sina slidor inne i rådssalen. 
Det är också ungefär detta som händer i boken "Eldskytten". En rådsherre förlorar till och med livet...

Om striden vid Skanderborg: Brev från danska arkeologer och historiker

Finns det stöd för att striden kan ses som är en parallell till slakten utanför muren? Tre samtida krönikor är de källor som finns. Tre fynd av skelett är det vi har. Flera brev från danska arkeologer och historiker sammanfattas av detta klipp ur ett av breven:

"Vor viden om begivenhederne omkring mordet på Grev Gerhard natten til den 1. april 1340, den senere belejring af Skanderborg slot og Niels Ebbesens død er baseret på relativ detaljerede oplysninger i Jyske Krønike, Holstenske Krønike og Lybske Krønike. Den første omtaler Niels Ebbesen i rosende vendinger, medens de tyske krøniker selvsagt beskriver ham som en fjende. De konkrete angivelser af hærens omfang etc. skal man nok ikke tage helt bogstaveligt.
I 1921 blev der fundet en massegrav tæt udenfor kirkegårdsmuren ved Skanderup kirke over et område på ca. 25 x 25 m. Skeletterne lå side om side i 3 lag med retningen øst-vest. Det blev vurderet, at det var høje kraftige mænd, og nogle havde svære hugskader i kraniet. Der blev ikke fundet rester af rustninger eller anden beklædning. Lige udenfor menneskeskeletterne blev fundet en række hesteskeletter. Desværre blev fundet ikke rapporteret til Nationalmuseet, der først efterfølgende kunne læse om fundet i Århus Stiftstidende. Museumsinspektør C.M. Smidt beså stedet og mente, at det meget sandsynligt kunne være faldne mænd fra slaget i 1340. Ved to tidligere lejligheder (1833 og 1860’erne)  er der også fundet menneskeskeletter i området. Det havde været meget ønskeligt, hvis en læge havde haft mulighed for at undersøge skeletterne, men det var som sagt for sent."
Vivian Etting, Seniorforsker Nationalmuseet (mina markeringar).

Fynden utanför Visby är unika därför att de bevisar att det här har skett något så ovanligt som en strid till sista man. Striden vid Mästerby, från bron ända bort till slutstriden vid Grens gård, även den tycks ha varit en strid till sista man. Och mycket pekar på att det var detta som skedde när jyllänningarna försvarade sig bakom bråte och vagnar upp på kullen straxt norr om Skanderup kyrka. Men det är bara om massakern utanför muren som vi säkert kan säga att det som skedde var en strid till sista man.

Ändå så vänder jag mig mot den självklarhet med vilket några hävdar att det som hände där utanför Visbys murar var något helt unikt. Jag är långt ifrån övertygad om den sanningen.
Ovanligt? Visst! Mycket! Men unikt? Nej!
För jag är övertygad om att det förekom fler strider "till siste man", som innebar kanske 60 - 80 % stupade istället för det vanligare 20 - 30 %. Och att det handlade om strider där en stor del var just bönder. Vi har bara inte hittat massgravarna från dessa strider. Kommer troligen aldrig heller att göra det...

Detmars Lybske Krønike:
”Og da de 600 mand kom til, blev striden hårdere og farlig for belejrerne, der havde så stor en styrke imod sig. Til sidst begyndte bønderne at vige, og herremændene ville da også fly, og der blev Jyllands bedste mænd slagne tillige med bønderne, mere end to og tyve hundrede af dem. Der faldt deres høvedsmand, som havde myrdet grev Gerd, tillige med to af sine brødre, og deres kroppe tillige med andres, der havde været med deri, lagdes på stejle og hjul”
 

Två saker talar för att vi ser en massaker även utanför Skanderborg:
Järn-Henrik, han som fått Kalmar av Magnus Eriksson, och sin syster Elisabeth förlovad med kung Håkon, och fick Gotland i pant av kung Albrekt, han lade deras redan döda kroppar på stege och hjul. En sådan vrede och förbittring. Både det höga dödstalet nämnt i flera källor, och denna grevliga vrede, talar för en strid till siste man där utanför Skanderborg 1340!
De enda som alltid stod emot varandra under dessa år, det var Valdemar och greve Henrik. Inte mycket kan förstås utan att inse betydelsen av just det!