Det ligger mycket forskning bakom böckerna. T.ex. om de första bössornas historia.
Små finkalibriga stångbössor har en mycket äldre historia i norden än historiker i allmänhet har tagit till sig. Ändå är detta känt sedan över hundra år. Den översiktligaste beskrivningen är fortfarande en hundratjugo år gammal artikel i Historisk Tidskrift 1892-1894. Artikeln är även det bästa som är skrivet om de första bösskyttar som vi känner namnen på. Några av dem får ett nytt liv i "Eldskytten".

Den första finkalibrig stångbössan "cannones de metallo", ansågs vara en italiensk bössa beskriven i ett manuskript daterat 11/2 1326. Fast detta betraktas numera som fake.
Den första tyska bössan är omnämnd i Aachen 1346. Visst en kanon. Samma år omnämns handgonnes i en handling från Towern. Kanske första omnämnandet i Europa av en stångbössa.
Vid denna tid var Visby Hansans ledande stad. Lübeck låg ännu en bit efter. Ännu några år efter 1361 dominerade t.ex. Visby Englandshandeln (Dick Waase, "Människornas Visby").

I artikeln i Historisk Tidskrift bevisas det att Vurshutte är den tidens plattyska ord för bösskytt. På svenska blir det till Fyrskytt eller Eldskytt. Ännu osäkert om det handlade om kanon eller stångbössa.

Den första bösskytten som omnämns i en hansastads lönelistor är Thile Vuurschute i Hamburg 1351. Året därpå finner vi Willeke Vurshutte i Lübeck. Då få städer har bevarade listor från dessa år kan vi ganska tryggt anta att Thile och Willeke bara var två av flera bösskyttar i Hansans ledande städer vid denna tid. Och det har troligen funnits en hel del Fyrskyttar innan också.

Den förste som är känd med namnet är Margarete Vuurschute omnämnd 1346 eller -47 som innehavare till en bod på torget i Lübeck. Hon var troligen änka efter en Fyrskytt.

Ludemannus Vurshutte får ut fem mark silver för sin tjänst på Borgholm 1363. Han kvitterar även ut en summa i Lübeck i augusti året innan (31/8). Så Lüdemann var troligen även med där som Fyrskytt utanför Helsingborg vid nederlaget 8/7 -62, bara några veckor tidigare. Det var nog även Antzem Lemmeken som nämns i en av handlingarna.

Borgholm ges av kung Håkon till hansan som bot för att Håkon och Magnus aldrig dök upp där vid den katastrofala belägringen utanför Helsingborg 1362. Märkligt nog tycks historiker inte ha noterat att Borgholm gavs till två städer. Till Lübeck och Visby tillsammans. Ett starkt bevis för att Visby slogs mot kung Valdemar bara året efter invasionen av Gotland. 
Att de inte undertecknade krigsförklaringen på Hansadagarna på förhösten året innan är begripligt, för då stod dansk trupp fortfarande kvar på Gotländs mark. Valdemar reste från Gotland först dagarna efter att Hansan utfärdat sin krigsförklaring.
Borgholms slottsherre 1363 är utnämnd av Lübecks råd. Året därpå sitter troligen en ny borgherre där, utsedd av Visbys råd. 

Öland istället för Gotland till greve Henrik!? 

Näste herre till Borgholm är greve Henrik på Kalmar borg. Var det kanske så att han fick Öland av kung Albrekt som ersättning för den pant i Gotland han fått tidigare (juli -64), därför att freden -65 med kung Valdemar gjort panten i gotländska landsbygden värdelös? 
Ja kanske var det så det gick till. Det vi vet är att greven satt på Borgholm våren 1366 när  Valdemar anföll kung Albrekt. För då belägrade Valdemars svärson kung Håkon grevens Kalmar och erövrade Borgholm. Borgen kan knappast ha erövrats från hansan som fått borgen just av Håkon.
Men när och hur kom Järn-Henrik över panten i Öland? Erövrat den från hansan? Inte heller det är särskilt troligt. Henrik var med i den stora alliansen mot Valdemar där utanför Helsingborg. Inte i ledningen för belägringen som en del historiker hävdat tidigare. Numera tror forskare att han slogs till sjöss på hansans sida.
Valdemar besegrade Albrekt grundligt - 66 och erbjöds då stora delar av Sverige. Bl.a. så erkändes Valdemars rätt till Gotland sommaren -66 av gamle hertig Albrekt (på sin son kung Albrekts vägnar, men utan dennes kunskap). Var det kanske ungefär då som Henrik fick Öland istället för Gotland?
Obs att Ålholmstraktat aldrig blev undertecknat av vare sig Valdemar eller kung Albrekt. Enligt historikern Anders Böeg i Århus skall traktatet ses som ett misslyckat försök att bryta alliansen mellan Valdemar och Håkon. En handling utan egentlig betydelse. Allt det som gamle Albrekt erbjöd Valdemar var ju dessutom områden varken han eller sonen kontrollerade. Valdemar 'fick' inget annat än rätten att själv erövra nämnda områden. Ett 'erbjudande' som Valdemar med rätta såg som värdelöst.

     (Loshultsbössan 31 mm, 1340 - 50. Troligen världens äldsta bevarade bössa).

När fick då greven Öland med Borgholm? Kanske köpte han panten någon gång -64 -65 av hansan som behövde silver till lösen av Valdemars fångar? Eller fick han kanske panten som en del av freden mellan greven och Valdemar -65? Eller vid freden mellan Mecklenburgarna och Valdemar -66, då när Valdemar fick sig Gotland tillerkänt av gamle hertig Albrekt.
Fast 1367 belägrades borgen i 10 veckor av Albrekt och Henrik. Förmodligen så var det då greve Henrik fick Borgholm och Öland, istället för Gotland. Denna erövring av Öland kan ses som inledande striden av andra hansakriget.

Kung Valdemar var arvslös efter Kristoffers död. Så den danske kungen sågs nog av gotlänningarna som ett mindre hot än Henrik. Det som gjorde greven till ett värre hot var det att de visste att greven tveklöst skulle börja bygga en tvångsborg på ön så fort han fick satt sin fot där.

Kalmar län och Öland friköptes några år senare från greve Henrik av gamle hertig Albrekt av Mecklenburg, för sin son kung Albrekts räkning.

Blev kronprinsen dödligt sårad av en stångbössa?

Handlingarna kring Lüdemann Fyrskytt gör det mer än troligt att det fanns stångbössor med vid belägringen utanför Helsingborg. Det vi vet att det fanns skeppskanoner på några av de 12 koggar som kung Valdemar erövrade utanför Helsingborg. Åtminstone på de två koggarna från Hamburg. Men skeppskanoner börjar först bli vanliga på 1370-talet. Stralsunds borgmästaren Wulf Wulflam använder skeppskanoner i större omfattning för första gången runt 1385.

Men några belägringskanoner finns det knappast utanför Helsingborg 1362. De utvecklas troligen först på 1370-talet. Hamburg köper 1372 “Twe donrebussen”. Men än så dröjer det innan de kan ta upp konkurrensen med blidorna.

En av de felaktigheter som envist lever vidare är myten att den danske kronprinsen blev dödligt sårad av en stångbössa utanför Helsingborg. Och det trots att redan denna 120-åriga artikel grundligt tillbakavisar detta. Detta går t.ex. igen i det annars utmärkta bildspelet från Fotevikens museum (se menyn till vänster).
Men Kristoffer dog först året därpå, efter att först ha stått i ledningen för en rad strider och förhandlingar. Fast visst kan det ha varit så att stenen han blev träffad av var avskjuten av en stångbössa eller skeppsbössa och inte en slunga. Men mest troligt är det trots allt att han blev träffad av en sten från en vanlig slunga, och det dessutom redan till sjöss utanför Köpenhamn, då när hansan tog staden kort före belägringen av Helsingborg. Det menar i varje fall en tysk källa.

I de bevarade listor över de som tillfångatogs av Valdemar framgår det att Rostock var den stad som drabbades hårdast. De lösensummor som betalades ut till Valdemar efteråt var enorma. Sjöslaget enligt wiki, med referat av flera källor.

Fanns det stångbössor med där vid Kalmarsund 1360-61? Eller på Gotland 1361?

I ett desperat försök att stoppa Valdemars framryckning 1360 gav kung Magnus alltså bort borgen i Kalmar till Valdemars arvfiende greve Henrik av Holstein. Men hur var det då när Valdemar och Henrik stod där på var sin sida av Kalmarsund? Hade deras trupper stångbössor? Och hur rimligt är det att anta att de fanns med bland Valdemars trupper under invasionen av Gotland 1361?

Vi vet att både Valdemar och Henrik var djupt indragna i 100-årskriget. Ett krig där den finkalibriga stångbössan användes redan tidigt. Vi vet t.ex. att Valdemar 1353 föreslår Johan av Frankrike att han för 600.000 floriner skulle gå iland i England med en dansk här på 12.000 man. Han samlar också den själländska ledungen i Ribe, men hinner inte iväg innan Johan tillfångatas under slaget vid Poitiers -56.
(Mörköbössan till höger, från 1350 - 1400).

Men innan dess hade den fransk-danska alliansen fått även den engelske kungen att ingå liknande avtal, och det med Valdemars arvfiende, greve Henrik av Holstein. Från 1355 tjänar greven den engelske kungen med 200 man för 2.000 floriner årligen. Redan 1346 deltog han i slaget i Crecy på Englands sida.
Detta kan vi läsa om i bl.a. professor Niels Skyum-Nielsen bok ”Fruer og Vildmaend II” s 34.
På andra ställen får vi veta att Valdemars avtal även innebar en förlovning mellan den danske kronprinsen och en fransk prinsessa. Och vi får veta att greve Henrik är förpliktigad att tjäna den engelske kungen på livstid (Sven Tägil: Valdemar Atterdag och Europa, -62).

När vi nu vet att bössorna börjat bli vanliga i området minst tio år tidigare, och när vi vet att i varje fall greven slagits på engelsk sida. Och vet att kung Valdemar, uppvuxen vid den tyske kejsar Ludvigs Bayerska hov, inte heller han är oerfaren av strider nere i Europa. Han belägrade t.ex. Berlin framgångsrikt redan tio år innan han invaderade Gotland. Och när vi dessutom vet att det fanns skeppsbössor på några av de erövrade skeppen där utanför Helsingborg -62, och minst en Fyrskytt på Borgholm -63. Då blir det mycket troligt att stångbössorna fanns med straxt innan, både där vid Kalmarsund 1360 och på Gotland 1361. Och så har det fått bli i min bok. 

Vid slagfältsundersökningarna vid Mästerby har det hittats 3 järnkulor i samma lager som andra fynd från 1361. De har inte kunnat åldersbestämmas. Arkeologerna tror dock det skulle kunna vara fråga om kulor från handeldvapen använda 1361. Förhoppningsvis kan fler hittas så vi får bevis.

Mästerby1361.se

Det fanns troligen en hake under bössan, numera bortrostad.

Krutets historia

1300-talets krut tycks ha varit ett grått brandfarligt puderkrut. Kanske var det därför Lübecks rådhus tog eld när kruthuset bredvid brann någon gång kring 1360. Forskarna är visst bara eniga om att det var svavel som brann. 
Det tidiga krutet brann av så långsamt att skytten först tände på, för att därefter sikta. Så som skytten gör längst till vänster på bilden.
Det betydligt säkrare och vattentåligare kornkrutet skapades med hjälp av inblandning av alkohol först under tidigt 1400-tal. Kanske blandades det brända starka ölet in redan tidigare. Ingen vet riktigt. Men vi vet att en Henricus Brenwatnmakare nämns i Lund redan i mitten av 1300-talet. Så även brännvinet tycks vara äldre än historiker tidigare antagit.
Om krutet blev så besvärligt att få fram som jag hittar på i boken, det vet vi inte. Men kanske var det så det var. Helt enkelt för att efterfrågan rusade i taket ett tag...

Medival Gunpowder Research Group, Eldpilar o. Eldkrukor, Middelaldercentret

Att använda krut av Sven Rosborn

Krudt og kanoner Middelaldercentret

Skjutning med blidor och bössa, centrets reklamfilm

Ulrich Bretscher's Black Powder Page

Handgonnes and Macthlocks

Albrekts Bössor

Borgholmsbössan