En svensk Outlander

Brudtagningsnatten blev vidrig ...

Tuva skulle själv få välja make, så var det lovat. Bland de som hennes far valt ut. Men stor oreda drabbade riket efter pesten. Upprorstider stundade. Så Tuvas far svek sitt löfte.

Brudtagningsnatten blev vidrig. Kettil hette han som fick henne. Fast han skulle aldrig att få ta henne igen. Det hade Tuva lovat sig själv, inför både Freja och jungfru Maria.

Det här är en berättelse om Tuvas kamp för ett värdigt liv, mitt under kronprins Erik Magnussons uppror. Den är skriven både för den verkligt historieintresserade och för den som vill låta sig drömma bort i tid och rum.

I can hate you more, but I´ll never love you less.Bonniers Bokklubb Bokspegeln 1-19
Rose i War Horse

Brudtagningen: Utdrag.
"Inför brudtagningen blev hon ledd till bädden av de främste i brudföljet. Av ingen mindre än hertig Bengt. Avklädd blev hon av sin syster Ragnhild och Kettils syster Kristina.
När hon till slut stod där naken bredvid bädden haglade de grova skämten, så som alltid inför en brudtagning. Fulast i munnen var hertig Bengt, men Magnus Röde var inte mycket sämre han. Det var som om just de två tävlade med varandra i grovheter. Tuvas bror Knut gjorde vad han kunde för att dämpa sin svärfar Magnus Röde, men inte  hjälpte då det. Fast den mäktige hertigen vågade Knut sig inte ens på att försöka dämpa. Tuvas far Udd, han sa inget. Tittade bara bistert rakt fram.

Tuva kände hur bröstvårtorna styvnade i kylan. Hon skyndade sig att krypa in under bolstret. Först då klev Kettil in i kammaren.
När brudföljet lämnat kammaren gick Kettil fram och lade på mer ved i eldstaden. Sedan rev han av henne bolstret. Med rynkad panna studerade han henne där hon låg helnaken. Han smekte ett av hennes bröst lite hårdhänt. Sedan försökte han dra av sig kjorteln, men höll på att falla omkull. Han var allt för berusad, gav upp försöket. Klev i säng med kjorteln på.
Kettil var så full att han först inte fick till det. Tuva fick smeka honom hård, för det fanns inte längre någon väg tillbaks. Hennes morgongåva var nästan lika stor som allt det hennes far ägde. Fränderna skulle bli rasande om hon inte såg till att få äktenskapet konfirmerat.
 När han till sist förde in sin påk var det inte alls som med Gaute. Hon var torr, inte alls villig. Det hade gjort ont, hon hade fått fukta sig själv. Kettil hade rört sig snabbare och snabbare utan att bry sig om hennes kvidande. Han hade darrat till, sedan blivit stilla. Sedan lyfte han på huvudet och såg in i hennes ögon.
Då är det fullbordat. Dina fränder har fått det de begärt.”

Bokens första stycken.

Bilder: Günter Ludwig Ljusets mästare.
Omslag Jonas Bohlin